Aftonbladet – 23 september 1874, sida 2

Kanske värden skulle vilja vänta, föreglog Miriam. Värden! Åck, nej, det är ieke att tänka på. Han skulle endast begagna sig af en dylik anhållan för att uppsäga oss. Han vet sig kunna få vida högre hyra, det har han sjelf sagt mig, och enda vilkoret för att vi skola få bo qvar, är att vi regelbundet erlägga hyran och icke begära reparationer. Nå, än slagtaren, kryddkrämaren, bagaren ? fortfor Miriam. Till kryddkrämaren kan jag icke ens som det nu är betala något. Jag kan endast lemna honom en reavers på September, och hvad bagaren och slagtaren beträffar — Ruth tystnade, tankfull. Skulle ej någondera af dessa två verkligen kunna förmås att-.vänta, om hon öppet framstälde den förlägenhet;hvari hon och Miriam genom sjukdom hade rågat? Voro de icke män med menskliga hjertan och sympatier? Tanken på att till nägondera af dessa fordringsegare framställa en bön om uppskof var längt ifrån angenäm, och hade saken endast rört henne, skulle hon hellre hela sitt lif velat stanna i London än uttala densamma. Men Miriam längtade så innerligt efter ett ombyte, och hvilken uppoffring kunde vara för stor för hennes skull? Ruth ville således försöka, men till hvem skulle hon vände sig. Till slagtaren eller bagaren? Den senare var en höflig man med en hal tunga — ja, anmärkningsvärdt underdånig mot sina kunder; men en dag, då Ruth var inne i hans bod och en stackars blind gubbe, ledd af en liten flicka, hade kommit in, visade han dem på dörren under grymt hån och hotelser. Väl är det sant, att de voro tiggare, men mannen var gammal och alldeles blind, och barnet, som ledde honom,