Aftonbladet – 19 september 1874, sida 2

ageegareklassen förbittrad mot guvernören -ellog, som representerade :negerpartiet. lexrerne och negervännorno i sydstaterna alva på senara tiden varit utsatta för en örföljelse af de hvita, hvilken icke var ärre under Ku-klux-oväsendets svårastela agar. Slutligen måste guvernören Kellog tfärda en förordning, att alla de hvita i lew Orleans skulle aiväpnas, Polisen satte ig i rörelse och bomäktigade sig 280 gefär. De hvita samlade sig genast till ett olkmöte, hvilket tillsatte en komit, som kulle hos guvernören anhålla, att han toge fsked. Kellog vägrade att: mottaga de lelegerade. Cheterna för de missnöjde uppnanade medborgarnae att gå her och beräpna sig för de planer, som de kunde få i ippdrag att verkställa. En proklamation färdades, i hvilken statsmilisen uppnanades att gå under vapen för att störta Kellog. Fem hundra beväpnads nän sadlade sig, som polisen förgäfveg sökte skingra. En kollision följde, i hvilken statens myndigheter, drogo det kortaste strået. Större delen af staden är nu i den hvita ligans händer. Arsenalen, tullhuset och de förnämsta regeingebyggnaderna äro i de hvitas våld. Louisianas styrelse har uppmanat Unionens president att med alla de medel, som stå nonom till buds, söka åtorställa ordningen. Presidenten svarade med en proklamation, som uppmanade insurgenterne stt inom fem lagar skingra sig. Som man finner al teegrammen, ha de upproviske icke stält sig ienna uppmaning till efterrättelse. Regeringen tyckes ha varit förbercdd på, att händelserna skulle komma till denna ytterlighet i New Orleans. För vågon tid sedan tillsväide nämligen Grant krigasekreteraren en skrifvelse, i hvilken hau uppmanade denne embetsman att hos altorney general göra sig underrättad om hvad konstitutionen stadgar angående regeringens uppträdande mot en stat, i hvilken lugnet störeg. — Sedan ofvanstående var skrifvet, har i dag på middagen ingått ett telegram af innehäll, att de offentliga byggnaderna i New Orleans blifvit af insurgenterna öfverlemnade till Unioustrupperna och att derför afsändningen at ytterligare krigskrafter från Washington till Louisiana blifvit instäld. Bazaine har till egaren af New York Herald. Gordon Bennet, ställt en längre egepbändig skrifvelse, i hvilken han redogör för sina handlingar under kriget och söker visa orätt färdigheten af den dom, man fällt öfvsr honom. Detta haus bref har ännu icke influtit i de franska tidningarna och dess innebåll är af den boskaffenheten, att det väl svårligen kan offentliggöras i Frankrike, ty det innehåller utfall mot presidenten, hvilka, om de meddelades, sannolikt skulle medföra suspeusion eller rent alindragning af den franska tidning, som skulle våga sprida dem. Det intryck, brefvet gör, sär skildt genom sin hätska ton, är för öfrigt allt apnat än fördslaktigt för ex marskalken. Man har — skrifver han — ansett det för en god politik att göra mig till syndabock för armån och vationen; man har på mig kastat skulden för alla begångna fel, Jag gkall icke här beklaga mig öfver denna izitt slag enda dom, ty åen bar ej förts i laga ordning, den är ogiltig till formen och betydelselös i följå at krigsrättens sammånsättving. Det är en gammal lag, hvars ur. sprung förlorar sig i tidens mörker, att ena anklagad blott gkall dömas af sing likar, men man har nekat mig denna garanti. Krigsrättens president var en divisionsgeneral, utstrukenr ur armens kadrer under 1848 ärs republik, och som aldrig aksom ötverbetälhatvare ledt någon vigtig militärexpedition, i mina ögon utan någon annan militärisk förtjenst, än den att vara sin fars, konung Ludvig Filips, son, och således öfverste vid blott 22 års ålder, — — — Han finner det vidare föga passande från hertigens af Aumale sida, att denne såsom presi deat i rätten sökte göra sig sjelf bemärkt och vilja påstå sig konnaa bedöma en gammal van krigares åtgärder. Det skalle — säger han — ha varit en mycket bättra roll för denne unge soldat att bekämpa kommunen, än att göra fig till doware i en sak, som han icke förestod. I dylik ton fortsättes hela brefvet. Hans utfall mot Mac Mahon äro, såsom nyss nämndes, mycket bittra. Han uppårager jamförelser mellan sig sjelf vid Metz och Mie Mabon vid Sedan och missunnar denne intet annat än det sär, han fick vid Sedan, hvarigenom det blef honom möjligt att nedlägga ötverbefälet. Men Mac Mahon glömde sina egna olyckor, då han kom till makten och — säger Bagaine — jag skulle icko en gång ha flytt, om min gamle kamrat, Mic Mahon, som lyckans spel och ödets nycker fört till mak tens spets, hade velat förmildra min fångenhertigen at Aumale och Mac Mahon öfvergår han till orsaken till de lidna nederla gen och till begkyllniogarna för att ha gjort i politik. Hvad orsakerna till nederlagen vidkommer, finner han dem bestå itruppernas ringa pumerär, den bristfälliga organisationen och det. blinda sjelfförtroendet, som herskade inoro hären; hvad åter den nämnda beskyllningen beträffar, skrifver han: Om minnet af att jag fött mitt kommando af kejsaren och icke af den upproriska, olagliga, diktatoriska regering, denua kommazens äldre broder, af hvilken smädeskrifvaren Rochefort var medlem, — — om min öfvertygelse att kejsaren af Ryssland, den ende som kunde göra något för ose, icke ville stå i något vänskapsförhållande till br Gambetta: och de politiska landstrykarne i Tours, om det, att vid det första upproret i Paris hafva förutsett kommunen, om detta allt är att göra i politik, nå väl, då har jag gjort det. Han öfvergår efter dessa uttalanden mot männen af den 4 September till att mera i detalj bemöta de nämnåa beskyllningarna, men allt hvad han i detta afseende skrifver, talar just för det berättigade i dem, Han har icke här förmått bevisa, att han gjort hvad sota varit hang pligt: att blott tänka På Frankrike och göra allt hvad han kunde för att rädda Rheiaarmen och Metz, Men har han icke i sitt bref kunnat bevisa detta, så har han istället talat så mycket mera om sig sjelf, om de osrhörda svårigheter, under hvilka han mottog befälet, om huru han i elden alltid var gig sjelf värdig, tapper och oförskräckt, om att ingen öfverträffade honom 0, , Vv. Han återkommer åerefter till sina utfall mot den republikanska regeringen, denna regering af äfventyrare, som ena dagen kallar mig den ärekrönte, andra dagen förrädaren, utan att det ena uttrycket inverkade mera på mig än det andra Efter att i korthet ha omtalat Mexiko affären öfvergår han till sina personliga och familj-förhöllanden och afslatar till sist sitt bref med följande ord: Jag anser ej min militära bana slutad: jag är ännu stark och frisk. Jag har pligter att uppfylla och jag skall uppfylla dem, så snart ögonblicket är kommet. Utan tvifvel skall då lyckan, som va rit så grym mot mig, sända mig ett sista skap. Hiter de personliga angreppen mot! KR mm RR 3 4 urk MH ee 2 om mA dr Je td, NRA vn OR ER a IA de. fn 0 nt Inf pr Brj be Rn HR rt JR fn Ge JR Ht fint re, ock fr AR BRG Jr fn RA kort kt ND bön Jr