Aftonbladet – 17 september 1874, sida 2

dervid kunde vinnas, vore ju tillåtelsen att bära dansk prestdrägt. Komme Nordslesvig tillbaka till moderlandet, då kunde icke föreånnas någon rätt att fortsätta verksamheten, men detta blefve då en ny fråga, som kyrkostyrelsen efter öfvervägande af alla förhållanden finge afgöra. Slutligen anmärker tidningen att, huru litet hon gillar den på vännemötet i Odense uttalade önskan om ett dubbelt slag af prester — studerade och ostuderade, latinska och danska — så orimligt förekommer det henne å andra sidan att icke vilja höra talas om undantag, när det måtte finnas en god grund för att göra sådana. Förhbllandena i Slesvig synas, att döma af de härom inflytande berättelserna, blifva alt olidligare, Så berättar Flensborg Avis att en förening i Broager, benämd Enigheden, nyligen upplösts af polismyndighe terna. Föreningens ordförande kallades inför häradsfogden i Broager och erhöll af honom det meddelande, att föreningen på grund af landtrådet von Salderns befallning skulle upphöra med sin verksamhet. Någon särskild orsak till detta steg lär icke hafva omnämnts. Att ett flensborgarnes besök i Broager skulle vara skälet är så mycket mer otroligt, som Enigheden i Broager alldeles icke haft något med detta besök att göra, ty att ordföranden för föreningen deltog i flensborgarnes festmåltid kan deck omöjligt anses för en förbrytelse, som rättfärdigar en sådan åtgärd. Dessutom egde vid detta besök ingen olaglighet rum, såsom de tillstädesvarande gendarmerna kunna intyga. En särskildt obehaglig ställning intager gedan länge den danska pressen i Nordslesvig., men det oaktadt är dess hållning sådan, at; den vunnit alla danskars erkännande och utlandets aktning, Dat är förmodligen detta senare faktum, som tviagar tyskarne att grunda ut nya medel, genom hvilka de tro sig kunna sätta en fullkomlig bom för den radan förnt hårdt ansatta pressens verk: samhet och derigenom försöka att ännu mer undertrycka hvarje yttring af dansk natio nalitet. Deras uppfiningsrikhet på dett område är emellertid icke alltid lycklig, och detta gäller också om några råd, som Na tionalzeitung nyligen framkommit med Tidnisgen tillstyrker bland annat utgifvar: det af några på danska väl redigerade blad hvilkas enda uppgift skulle vara att kämpa mot den danska pressen och som skulle utkomma på samma ställen, som de mest lästs danska tidningarna, nämligen i Flensborg Sönaderborg, Åbenrå, Haderslev och Mögel tönder. Sädant skulle emellertid, påstår Dannevirke, vara omöjligt, emedan mar hvarken ken få redaktörer, som kunnsz skrifva denska, eller en publik, som vil läsa sådana tidningar. Det är för öfrigt alla redan betecknande för Nationalzeitung som sjelf en gång skrifvit nationalitet och frihet på sin fana, att det nu förklarar att den danskhet, som lefver i Nordslesvig skall och måste kufvas mad jernhand,