Aftonbladet – 15 september 1874, sida 3

Skramlandet af kettingar på däck och ett anlopp emot salongsdörren af samtliga de manlige passagerarne förtäljde att öfverfartens MÅgor och faror voro förbi. Nå, du har ju ändå icke varit sjuk, du lilla! sade doktor Cameron, då han kom att hemta sin hustru, hjelpte henne på med hatt och schal, belastade sig med hennes tillhöri 2 ade ef a under sin Sr nade sig väg uppför malongstrappan. Men är du säker, riktigt säker att du icke denna gång glömt något ? Ja, hon var riktigt säker härpk, ända tills de hade hunnit fram till landgången; då upptäckte hon att hennes resväska — hennes vaekra, parisiska resväska — hade blifvit qvarlemnad. Verkligen? sade Zoktorn litet klentrogen, Jag rå Baren till den, hvarken på bordet eller i koj. Då aftter den der stora frun på min vackra resväska; ack, så ledsamt! Och hon är så tung!2 Ja, den korpulenta frun hade sutit på den och satt så ännu; då de båda makarna återvände till salongen, funno de henne, liksom då de lerminat henne, afbidande något, de visste ej hvad, om icke att den lilla hunden skulle vakna. Hennes förvirring och förskräckelse, då hon fick höra hvarför hon var anklagad, vore allt för stora att kunna skildras. För upprörd att sjelf kunna stiga upp, gjorde hon tre svaga försök att skjuta ned hunden på golfvet, men tillät honom för hvar gångattåter sjunka tillbaka i ljuflig ro. Till slut kom hon med doktorns hjelp .påfötter, ehura för sent att rädda resväskan, som blifyit krossad af förhållandenas makt. (Forts.)