Aftonbladet – 14 september 1874, sida 3

särdeles stora; ja, till och med den eljest oeftergifliga fordran på yttre sannolikhet måste sftergifva något af sin stränghet. Med sådana nedsatta anspråk låternog Ett namn ganska väl se sig för en gång och skrattas åt, hälst spelet på samtliga händer är fullgodt. Om någon särskild af de spelande skulle förtjena nämnas, vore det otvifvelaktigt i första rummet fröken Lindqvist och i det andra hr Hedin. Bägge hafva de i detta stycke fått sig synnerligen lämpliga upp: gifter föresatta, och den förra har knappt någonsin förefallit oss så naturligt älsklig som här. Det fins i fröken Lindqvists väsen någonting af detta oförklarligt sympatetiska — en af de bästa gåfvor, som kunna falla på en konstnärs lott, men som måste brukas, såsom brukade man den icke, Alt ocker med den är farligt, ej blott derför att det innebär en förolämpning mot konsten, utan ock derför att effekten i sålant fall ofta uteblifver. Om blott fröken Lindqvist följer sin egen goda natura insifvelser, med allvar och kärlek egnar sig it konsten samt är på sin vakt mot de mindre ädla retelser, som hennes uppgifter någon gång kunna innebära, äro vi öfvertygade om att hon skall nppfylla de förboppningar, hennes första uppträdande ingaf. En elev, fröken Ålander, framstälde på ett ic.e oäfvet sätt den ofta sedda typen af en giftassjuk blåstrumpa. Och härmed kunna vi lemna Dramatiska teaterns första nya spektakel för i år, selan vi, till deras tjenst som möjligen intressera sig derför, omnämt att, ehuru det första stycket under en påfallande likgiltighet från publikens sida gick öfver sce: nen, den vedertagna seden — eller kanske rättare oseden — att efter dess slut framkalla de spelande samvetsgrant iakttogs och att det senare mottogs af skrattsalvor, bandklappningar och inropvingar. I vär förra uppsats rörande detta ämne yttrade vi att de kungliga teatrarnes ledting och förvaltning i ett och annat afsende gifva rum för anmärkningar, hvilka