Aftonbladet – 14 september 1874, sida 3

känner föga mer än namnet, göra hans bekantskap genom de tarfligare alstren af hans skapareförmäga. Må man spela Ett glas vatten, Strozzi och Martino, Förtalet och kanske än hällre några af hans förträfliga enaktskomedier, såsom Charlataneriet, Qväkarn och dansösen; men må En kärleksdröm och dess jämlikar ej framdragas ur den glömska, till hvilken de dock kter snart skola hemfalla. Da förstnämda hafva väl ej häller i allmänhet någon synnerlig rikedom af poesi att berömma sig af, men de äro tekniska mästerstycken och ega en ojämförlig qvickhet. Vi hafva redan anmärkt den brist på karaktersteckning, hvaraf stycket lider. Att skädespelarnes uppgifter under sådana förhållanden blifva högst otacksamma ligger i sakens natur. Dock tro vi att det ätminstone i någon mån kunnat upphjelpas genom ett lifligare spel, ty nu hvilar öfver det hela en tyngd, som skulle verka förkrossande äfven på ett stycke afhögre inre värde. Den förnämsta figuren i stycket, den unga frun, är dock ovägerligen, med sitt, trots alla pensionsgriller, rena hjerta, någonting att göra af; något som likväl sanningen bjuder oss tillstå att fröken Wiberg icke förstår. At en klok och kärleksfull syster gifver fru Swartz en ganska god bild, i vårt tycke likväl något mer prosaisk än nödigt är. Likaså synes oss fröken Jansson i de pigroler, som tyckas hafva blifvit hennes specialitet, vara ännu mer piga, än med scenens alltid till idealisering syftande fordringar är förenligt. Hr Hartmans sjöofficer var en ganska frisk och behaglig företeelse, och hr Zachrisson gaf den karikatyrartade kusinens parti med en väl beräknad måtta. Den tyska farcen Ett namn var ganska lustig och höll åskådarnes skrattmuskler i en jämn rörelse, om också icke genom de finaste retemedel. På ett stycke af denna art, som blott har mängden af löjliga situationer och en liflig framställning att tacka för sin framgång, få anspråken ej vara så