Aftonbladet – 12 september 1874, sida 3

raren, som bar hans natteäck till diligens stationen, observerade att han hade under armen en butelj insvept i en tidning, hvilket gaf anledning till det ryktet, att pari saren förde med sig ett prof af ställets vin i afsigt att småningom anlägga vingårdar i sina träsk, och detta ökade tiofaldt bönder. nas munterhet. Hr Gaillard var borta un gefär en månad, och då han kom till baka, slog han sig ner i ett bondhus och sågs ofta gb och sticka med en käpp vid strän derna af sina träsk. Men snart förklarade han med synbar ledsnad, att han gjort en dålig affär, emedan träsken skulle komma att sluka tjugu gånger större kapital än han kunde förfoga öfver, och med myc ken godmodighet underkastade han sig sina grannars skämt, särskildt de sarkasmer, som yttrades af jordbrukaren Nigot, hvilken bodde på en kilometers afstånd från honom och ansågs för en gudfruktig och vis man i hela arrondissementet. Det härde sig så, att Nigot hade två små flickor, Marie och Rose, respektive tio och tolf år gamla, hvilka gingo i nunneskolan i staden och återvände hem hvarje afton. Som deras väg gick förbi Faillards bostad, mötte denne olycklige affärsman dem ofta, och intagen af deras glada och oskyldiga utseende, frågade han en dag fadern, om det vore väl betänkt att låta två så unga barn vandra eosamma i mörkret på le ensliga vägarne. Ack, mina barn äro icke rädda, svarade fadern vänligt; nunnorna hafva lärt dem att icke frukta något annat än synden. Detta var ett högst förståndigt svar; det safs i början at November, då dagarne äro korta, och några qvällar derefter begåfvo sig Marie och Rose som vanligt hem vid femtiden, med gina skolväskor och tomma frukostkorgar på armen. De hade lyckligt och väl kommit till det ställe, der träsken började, omkring fem hundra meter från Gaillards bostad, och de talade om allvarliga angelägenheter rörande sina dockor — dö de plötsligt stannade som hade de blifvit fastoaglade vid marken, Marie, den yngre