dig och din make — din bästa vän, din ledsagare och beskyddare. Lita blott på mig, Winifred — lita alltid på mig. Hat öfverseende med min naturliga sträfhet, ja årdhet i karateren, den din lilla hand allena kan förmå mildra, och min kärlek, en sådan kärlek, om hvilken jag i mitt ensliga lif icke ens ärömt, skall bli din lön. Dag efter dag skall du bli mig allt kärare. Allt hvad jag eger — allt hvad verlden ger mig i lön för mitt arbete, skall vara djtt, Bed mig fritt och utan tvekan om hvad du önskar, fordia af mig hvarje offer, som på något vis kan leda till din sällhet. Må jag blott göra dig lycklig; må jag känna att du amser mig som din vän — att du litar på mig. Sålunda talade James Cameron med sin balit barnsliga, lilla fästmö, ej för att bedja om hennes kärlek, blott om hennes förtroende... Och Winifred svarade endast med sakta röst enstafviga ord, medan hon höll hans band, lekte tankspridd med densamma, så att hon vred sina små, hvita fingrar omkring den och undrade under tiden hvad allt detta förmanande hade att betyda — hvarför han talade så allvarsamt och icke säg glad ut. :Hon kände sig nästan. lika olycklig som under en af tant Deborahs länga predikningar. Detta var de förlefvades sista, långa samtal med hvarandra, Vid deras återkomst in funno de aftonmåltiden färdig och de båda gamla vännerna började ett samtal om gamlå tider, hvilket räckte länge, såsom händelsen vanligen är med sådana samtal. Trött af att höra hvad som för benne icke kunde ega det ringaste personliga intresse, smög sig Winifred under tiden tyst ur rummet och gick till hvila, Cameron såg henne derför ej förrän nästa morgon vid frukosten, då hon såg frusen och sömnig ut. Hon drack sin kopp te och satte sig derefter så tätt som möjligt invid brasan, liksom hennes enda tanke hade varit att värma sig. Som doktorn skulle resa med snälltåget kl. 9,30 och han hade tre mil att gå dessförinnan,