mig. Verlden skall utan tvifvel kalla vär giftermål illa betänkt och förutspå föga huslis lycka, För mig sjelf hyser jag ingen oro, mer för dig — så ung och oerfaren, Har du nog: betänkt det steg, du är på väg att taga: Hyser du inga tvifvel, ingen tvekan? Ty änpu är det tid att draga fig tiötoka, Din tant yttrade något om ett hem i London som bättre skulle anstå dig än mitt, måhände är det så. Säg mig, tror du dig vara lyckligar: bland unga, med dig mera Jemnåriga personer Jag skulle kunna finna ett sådant hem k dig och för delefnadsmiedel. som du behöfde skulie du vara fullkomligt obekymrad, ty ser du, mitt: barn, jag skulls ändå aldrig tage min hand ifrån dig; — du skulle blifva som en syster till mig — min lilla syster, i stället för min lilla hustru. Men Winifred slöt sig intill honom blek och förskräckt. QO, jag är alldeles säkel påvatt tant har talat illa om mig och der för vill du icke gifta dig med mig. Jag är ju så rädd för främmande menniskor, och dem som äro unga tycker jag alls inte om. Jag önskar viset icke någon förändring; — hvad fruktar du för? Att den tid kan komma, då du tviflar på mig och missförstår mig; då du kan apphöra att så fritt uttala dina iankar til mig som nu, i stället för att hvar dag borde stärka vårt ömsesidiga förtroende; ty det är endast en ting, som förmår stadfästa frid och lycka inom äktenskapet och som sam manbinder de mest skiljaktiga karakterer — ett fullkomligt förtroende. Så länge det existerar mellan oss, äro vi trygga, men skiljer oss en enda gång fruktan eller miss troende, ens i tanken, äro vi för alltid för. lorade för hvarandra, Ser du mig ibland allvarsam och bekymrad, tänk då på huru ansvarsfull och oroande min befättniog är men huru jag än må synas för andra, för dig, min histra, skall mitt hjerta aldrig vara slutet. Låt mig dela all din glädje liksom alla dina bekymmer, huru ringa de ock må vara. LÅt ingenting draga ditt bjerta från mitt eller tränga sig emellan