Aftonbladet – 8 september 1874, sida 2

vid Sedan egnar åt den så ofta orättviet bedömda nationalförsvarsregeringens Btgö randen efter den 4 Sept.: Tyskland bedömde mycket strängt de fransmäns beteende, som vid denna kris bemäktigade sig fäderneslandets fana och som förklarade, att om Frankrike blefve tvunget att underhandla med inkräktaren, skulle det ske med svärdet i hand. Doe lidelsefria personer, hvilka förhålla sig söm lugna Bskå dare, under det ett folk försvarar sin existens, och som opartiskt fälla dom till förmån för den starkare, hafva instämti detta ogillande, Andra åter låtsade sig anse general Trochu och hans kolleger för en skara äfventyrare, hvilka tillskansade sig makten af egennyttiga afsigter. Orimligheten af denna smädliga beskyllsing borde hafva utgjort ett bevis för tillvitelsens orättvisa. Det är icke sant, att det andra kejsardöI met störtades genom en konspiration. Det rasade tillsamman under sin egen vanmakt. Tre dagar efter slaget vid Wörth afgick Ollivisrs ministeår och Palikaos hann aldrig riktigt få tömmarne i sin hand. Den tillbragte sin tid med att förneka olyckorna eller att framställa dem i en gynsammare dager, och då underrättelsen om Sedan kom, störtade på en gång ministeren och regentskapet. Ingenting i verlden skulle ha kunnat rädda dem, Det var absolut nödvänddigt, att någon satte sig i besittning at I makten, och det var då general Trochu, IGambetta, Jules Favre, Jules Simon, Picard och deras kolleger trädde fram och Istälde sig emellan Frankrike och anarkien, hvilken längre fram upplylte sitt hufvud såsom kommunen, Huruvida det var klokt af nationalförsvarsregeringen att fortsätta kriget är en fråga, som är vida kinkigare att afgöra, och utländingar borde blott med mycken tvekan afgifva ett bastämdt omdöme i denna sak. Den nya regeringen var vanmäktig, gom hvarje regering under samma förhållanden skulle ha varit, undanta gandes dock att den representerade landets stämning. Lugna iakttagare kunde inse osannolikheten, att civila personer skulle med framgång kunna motstå de disciplinerade och segerrika inkräktarne. Men fransImännen trodde på sin medfödda militära öfI verlägsenhet öfver alla andra folk och voro vissa att, om rent spel fördes, skulle de blifva segervinnare. Man talade om ingenting annat än att Frankrike skulle åter häfda sin makt och befria fäderneslandets heliga jord. Men medgifvande att den nya regeringens beslut att fortsätta kriget synbarligen var ytterst vågsamt, framställa vi dock den frågan, om det var så ytterst oförsvarligt, som några påstått? Visserligen legde icke Frankrike längre någon armå i fält, men man hade kärnan till en sådan i 25,000 man infanteri och 2500 man kavalleri; det fanns en mängd depöter, från hvilka man kunde taga truppkårer; kejsardömets gamla officerare och soldater, hvilka tjenat ut sin tid, kunde åter inskrifvan i rullorna och det dubiösa mobilgardet kunde åter ställas i fält. Fästningarna voro talrika och starka, landets geografiska bildning var gynsam för ett längre försvar och landets kredit var tillräcklig för att kunna anskaffa vapen och hästar. Om man icke dess mindre anser, att den nya regeringen under dessa förhållanden bort misströsta om landet, så bör dock anmärkas hvad hon verkligen gjorde och att hon ett par gånger var nära att vinna framgångar, om hvilka man med skäl kan antaga att de skulle ha satt Frankrike i stånd att sluta kriget, kanske utan förlust af egendom, bestämdt med mindre bördor än det slutligen tvangs att åtaga sig. Och om den franska planen var väågsam, så var Tysklands icke nian fel och dess motståndare egde rätt att räkna på dess misstag. Iokräktarne ryckte fram mot Paris, utan att vara herrar öfver en enda jernvägslinie och utan att ha tagit en enda vigtig fästning. Strassburg qvarhöll en tysk arme och Bazaine höll ännu stånd i Metz, Tyskarnes plan grundade sig uteslitande på det antagandet, att Paris icke skulle kunna hälla ut, och franska regeringen, som visste, att det skulle kunna det, byggde sitt hopp på den omkastning i utsigterna för kriget, som hufvudstadens förlängsa motstånd skulle åstadkomma. Paris blet i tiden väldig fästning, försvarad af en ofantlig garnison, och den belägrande armen kom under flere veckor i en ställning, som var skenbarligen om icke verkligen farlig, Den fränska rogetingen hade skapat en här — Loirehären — hvilken, om den vid denna tid, i början afl November, kommit under befäl af general Chanzy i stället för under den alltför varsamme general dAurelie de Paladines, skulle ; möjligen kunnat upphäfva Paris belägring. Det var dock en sak, som franska regerini gen för visso icke kunde förutse, Hon kunde aldrig tänka sig, att Bazaine skulle gifva sig med en armå på 173,000 man och lösgsläppa en tysk armö på 100,000 man, som ; sedan vid Orleans kunde förstärka den armå, : som var bestämd att hindra Loirehären att, tåga på Paris. De tyska historieskrifvarne medgifva att Metz föll i behaglig tid. : Som vi alla veta, bröt sig Trochu icke ut; ur Parig, dAurelle de Paladines kom icke 4 fram till belägringshären och Chanzy kom l; för sent att godtgöra sina företrädares olyc( kor. De materiella resultaten af det förlängda kriget vore förlust af menniskolif och större skald. Men materiella resultat äro icke allt, Franska regeringens motstånd från den 4 Sepg tember till den 28 följande Januari höjde i t någon mån det franska folkets stämning och , gaf det ett visst förtroende till sig sjelft. d Att i månader hafva fortsatt striden mot en p gigantisk militärmakt, att hafva lyckatst ställa 800,000—900,000 man på kort tid i fält iq och att hafva utsatt för stor fara de mestlq omfattande kombinationer af militärisk ta ly lang, detta var mer än man kunde hoppas, då kapitulationen Vid Sedan först blef känd. Slutligen förlorades fästningar och territorier och man måste åtaga sig krigsskadeer. I sättningens Hörda; Men Frankrike hade k genom sina barns ansträngningar och bemölanden vunnit rättigheten att hoppas, Det mä tillåtas O88 att tro, att de hjeltebragder, hvilka utfördes at Frankrikes söner vid loire, i icke ringa mån ha bidrasit att alstra det tålamod; gom franska folset tinder dö sönaste fyra Bren lägt i dasen, Intet annat än inre göndringar kan iu hindra Frankrike från att återtaga den plåts, som med rätta tillkommer det bland? Europas folk, och mör än detta. skola dess) clokaste fosterlandsvänner bl eftetsträfta. o De senaste dagarnes telegram, som röralk Spaniens angelägenheter, äro afett visst in-st resse, bee af dessa telegram meddelar ö tt krigsministern och ministörpresidentenlic habala afgått och att kabinettet rekonstritse rats i monarkisk anda af Sagasta, hvilken s ommer att fungera som ministerpresident ch inrikesminister, en befattning som han li ills vidare öfvertog då Zabala afgick tilljuw ordarmön. Som bekant mottog Zabala efter g en tappre Conchas död befälet öfver nordrmån, Detta befäl skötte ha på ett ytpt Vv e bi