Aftonbladet – 4 september 1874, sida 3

Gudi behaglig tid kunde vara lika säker som hon att fö sädana., ; Ja, hon är visst mycket beskedlig och säker att komma till himmelen — det gör alla sådana dor rysligt fula menniskor. Men det är så fasligt ledsamt att gå till henne. ty hon vill alltid taga mig i kand och visa mig sitt sjuka ben; då aatton sedan kommer, kan jag icke somna, emedan jag ligger och tänker på henno, och bara jag håller ihop mina ögon, tycker jag mig se henne ritta i länstolen vid fönstret och göra så otäcka grimaser åt mig och... Hå, bavara mig, Winifred! inföll miga Deboralb, tattad af bestörtning och harm, Huru vågar du tala så om Guds utkorado och nedkaila öfver dig Herrens vrede? Han Å 2 stark -hämnare och en förtärande eld! Men det är ej mitt fel, tant, om dylika tankar flyga in i hufvodet på mig; jag kan verkligen icke hjelpa det. Winifred sade detta så ödmjukt och med så sorgsen röst, att den kraftfulle mannens sympati vanns a! den lilla förbrytorskan. Han kände sig till hälften böjd att tillrättavisa sin gamla vän för heanes sträfva, om också välme. pande anmärkningar, För att gifva samtalet en annan vändning, bad emellertid Oameron Winifred tillåta att hau bjelpte henno af med den. tunga plaiden, ty, tillade han i en ton at verkligt deltagande, ni måste taga noga värd om er; ni ser ickestarkut och luiten här I högländerna är skarp Winifred stod framför honom, lik ott lydigt barn, medan han loggade och aftog schalen, men hon tackade honom icke med ett ord, drog blott fram en ländstok till el: den, sjönk ned i densamma, zatte: sina små fötter på stålgallret och vände helt oartigt! ryggen kt både tanten och doktorn, hvil