Aftonbladet – 4 september 1874, sida 3

rättas, och då jag fvss kom ned på hössgården och de kommo skrikande och flaxar? de omkring mig, begrep jag strax huru dot förhöll sig. Ja, tant har matat höns i hela sitt lit och derföre är det helt naturligt att ni icke glömmer dem; men aldrig maisde jag några hödg I Loadon, derför sade jag också ge nast att.jag skulle försuvmima dem, men ni tvingade ändå på-rmig detta ansvar. Ett vigtigt ansvar, minsann! Och na önskar du förmodligen. göra dig qvitt detsamraa. Åh, jag gkulle icke vara hälften så bösvärad deraf, om det inte vore för den stora kalkontuppen, som äter upp all maten och skrikeroch slår med visgarna och stirrar på mig med sina brinnande, röda ögon, tills han riktigt skrämmer. mig. Skrämmer. dig! — en-stackars, oskyldig fögel! z Mias AN skrattade föraktfallt. och såg. på doktor. Cameron, liksom hon velat fråga hvad han tänkte om saken. Ja, det gör han. visst. Jag har hört talas om; kalkontuppar, hvilka fött verkligt hat till Vissa personer, och jag är säker om att denna icke kan tåla mig. Jag drömmer så ofta om honom och tycker mig se honom stå vid sänggafveln och skrika, under det han flaxar med vingarna. T Prata icke sådana därskaper, barn! — det är fasligt att höra dig. Och ännn en gak: var god och säg rig hvad som bindrade dig från att i går gå till gamla Peggy Macrae med sockret och teet, som änn ligga i sina påsar på förstugubordet? Hon måtte väl åtminstone icke skrika och flaxa med vingarna, stackars gumma, ty hon har icke fått några ännu. — Jag önskar, att jag i