Aftonbladet – 2 september 1874, sida 2

las från den hömnodkänsla, som gerna ser 1 förbrytaren med nägot lidande böta för sina l: jäd. Det finnes vida allvarligare och mera berättigade grunder för en sädan uppfatt-j ving af den timade händelsen. Redan det gamla välbekanta ordasättet: Honozm tillj! stoff och androm till varnagel, innebär en päcaglig erinran derom, att straffsos ända mäl icke essamt, eler ens huvadsakligen äro utkräfvandet af hämnd på förbrytaren, utar jemväl, och ännu mer, iuskärpandet af föreställningen derom, att samhället icke !l lemuar obeifrade och obestraffade öfvorträ l: delser, begångna emot de lagar, som det: stiftat till skydd för siva medlemar, Ochli i ett fall, sädant som det här föreliggande, : tillkommer dessutom afseendet derpå, attt. aet är af stor vigt att motverka uthredanj det hos gemene man af den gerna och medl: en viss förkärlek hyllade uppfaitniongen, ait garne väl med stränghet beifra brott och förseelser, om de blifvis begåugua af rin are personer, mex lemna dem obestraffade ! om de förötvats af någon tillhörande de sl. bättre klasserna, om uppfattning, hvil-l. 0, Så8OM man väl vet, funnit siit starkt). betecknande uttryck i talesättet: Å sjafvarne bänger mac; de sto man. Om Leonard Lundq och får stånda laga ansvar skal detta i sia män bidraga att motve dandet af vyss nämnda, somhillsvåd-) Vga uppfattning. Mön om så är, om brottelingens beforcrande till straff icka är den förorättades sak och icke sker för tillfradsställand det bogär att räfyn h 4 för li ekada, hvilket möjligen må: a astmera utgör ett vigtigt sa sintresge, så kan man icke utan nägon öfverraskning iuna dev uppfattning hafva i nu förelig t rorättades vilja och förmåga att bestrid: e wed förbrytarsns äterfordrande och h de förbuxdna kostnader, om de åtgä som i detta afszende genom internatio a fördrzg möjliggöras, skola varda vidA eller ej. Det har nemiigen blifvit uppgifvet — och vi tro oss veta ait säl kiigen förhöller sig — att öfverstörhälneimbotet begärt urikegdopartemenrtets modverkan, för at! viona förrymde Lund qvists utlemnande, först sedan en at ue bankiostiiniioner, som äro vordna al hosom plundrade, iklädt sig betalningsansvar för ö versiåthiliareembetets blitvande kostaader. Sävidt vi hafva oss bekant är sen mel je förenade rikena och Nordamerikas irenta stater den 21 Mars 1860 afsluta: onvention om förrymde förbryiares u:lemande i vissa fall hittills blott en eoda :g vordon tillämpad. Det var då förrym ie kamreraren vii Laudskrona straffängelse, Åhlander, bierforärades och utlemnades, Den erfarenhet, som jervid vavns, Kdagade att en bärifrån pöyrkad rillämpning al konventionen är ep temmeligen dyr affär, Kostnaderna för den i Newyork förda räitesång, för brottelivgens hemforsling m. mw avpgingo Vill den barydliga swama af 16.504 rår 9 öre rmt. I detta fail var staten den förorättade, och isgentiog annat kusds derföre ifråca tas, än att staten vidkänrdes de med brottsiingens reklamerande förbundna kost oadorna. Da blefvo också ganska ri t if statskontoret godtgjorda. Landqvia er har bes:ulit och beåregit enskilde personer ch korporationer, och knog!. öfverståhäl areombetet synes derför hafva ansett det sin ordring att dessa enskilda skulle sälda kostnaderna för brottslingens efter spanande, gripande och hemforslande. Vi tillsta o88 betvifla, att sådant öfvernestämmer vare sig med häfdvunns grundsatser i jen svenska rättsskipningen eller med samhällsordninsens rätt förstådda intressen, lagskipvingen Ialmänhet beträffar, så kan det, i fråga ow brosimkl. betraktas äsom en antagen och ganska följdriktigt nomförd grundsats, att den hos oss sambällets augelägeahet, alldeles icke gon inålsegarens ensak. Blott i några undantvgstall är det beroende Vi dan förevättade om talan i brostmål skall föras : Regeis Ir, att silmän Aklagare för att i den störda aambällsa intresse och ä samhälleta väg nar boifra bogängra brott. Och om kostex ifrågakomwa för brottslingevs efter e, gripande och ioställande för verliga domstolar, så ha vi aldrig bört frägasättas, att desamma skola drabba målsegaren. Om en person, som Segått stt brott i en del ar landet, ertappas j en an nan, huru aflägsen som helst, föras han på fångskjuts till den ort, der om brottet skall ransakas och dömas, och kostuaderna drabba det allmänna. äl, nu har genom de med Btskilliga mande stater afslutna utlemningskonvantioner det blifvit möjligt att med räctvisans arm nä förbrytare, jowväl om de lyckats komma öfver äet egualandets gränser. Vi föreställa oss, att man just i samhällets och den allmänna säkerhetens iptresse sträfvat att nä detta mål. Det före aller oss derför alldeles orimligt, att det skall få bero på en enskildg förmåza eller vilja att hära dryga omkostnader, burnvida let sig erbjudande tillfället att skipa rättvisa skail i sådana fall varda begagvadt aller ej. Och hvarför skola icke de skäl, om föranleda staten att i allmänhet öfver aga bördan af brotiens beifrande och ho! affande, ega sin giltighet äfven då tillölligtvis brottslingeås ertappande erforlrar något större kostnader än do vanliva?! Eno uotlemovingskonvention varder i sådant! fall föga annat än en död bokstef; ty tvifelsntan skall det höra ti!lsällsyntbeterna,! att den förorättade kap se sig i stånd eller! ännas benägen att uppoffra en stumma, sum för en enskild kan utgöra en höelförmöga et, för avt få en förbrytare gripen och be! straffad. j ee I Nägon kan tiliäfventyrs, mad blicken fö ! stad särskildt på na föreligssnde fall, der! de förorättade äro betydande baukinsiituter, ycka det vara i sin ordning att du betala! ovad det kostar att hemföra brottslingen;! ch möjligen kan det äfven anses ätt iför hoj niägen att ötervinua någon del af ARE Ior mun I 80