Aftonbladet – 1 september 1874, sida 3

hos honom att han aldrig glömde någon el ler något — men hennes bref satte honom i förlägenbet. Hurn skulle han kunna hjelpa henne? En hemlig brefvexling med en adertonårig, ung dam, var en sak, som ej ens kunde komma i fråga, och en narraktig utflykt till Skotland för att skingra hennes ledsnpad var något lika otänkbart. Det stackars barnet hade för besynnerligt misstagit sig rörande betydelsen af det löfte han gifvit att vara henne en vän i nödens stund eller med andra ord vid någon vigtig epok i hennes lif, då hon möjligen kunde behöfva ett klart förstånd att fömta råd hos eller en stark arm att stödja sig vid. Och nu kom hon för att bedja James Cameron om vänskap — en sak som i hans ögon var helig — blott till förströelse under landtlifvets träkighet. Med en halft föraktfoll åtbörd kastade doktor Cameron brefvet på bordet, men i äg han så gjorde föll hans blick åter på oren: Dn: Jag dör, ifall jag stannar qvar.Hade det varit tre år förut, skulle han kallat dem oförståndiga, barnsliga ord; män, sådana som han — starka, modiga, okufliga, med kraft att lida, ja, att öfverlefva den bittraste pröfning — män, med en jernvilja och en tillit till sitt eget öde, som kan försätta berg, kunna icke lätt förstå dessa vekare, känsligare naturer, som en storm eller några mörka dagar förmå böja till jorden, ja, döda. Men en bitter erfarenhet hade lärt honom mycket rörande sådana ämnen; ett ungt, vekt lif hade på detta vis utslocknat — hvarför då icke ännu ett? Han påminde sig Winifreds oroliga, sorgsna ögön, hennes modlösa tal; han läste åter om brefvet, strök sig betänksamt om hakan och försjönk i tankar,