Aftonbladet – 1 september 1874, sida 3

doktorns ansigte, för att riktigt förvissa sig om, att det verkligen var han och ingen annan, Brefbärarens bultande ljöd skarpt och tvärt. Både herre och kund ryckte på sig, och den förre, som väcktes ur sina drömmar, log mot sin vän. Vi få bref, gamle kamrat, sade han, Tip viftade med svansen, och i stället för nosen lade han båda framtassarna på sin herres fot, stödde sitt lurfviga hufvud mot hans knä och såg upp till honom med sina mörka, trofasta ögon, synbart tacksam för det erkända kamratskapet. Många bref i dag, Mathias? frågade doktorn, då hans gamle trotjenare inträdde. Tre bref, två tidningar — tvkå pence att betala för det lilla från Skotland, som ieke bar något frimärke, svarade betjenten med en röst, så högtidligt dämpad och med en så svårmodig min, som hade det varit Johannes döparens hufvud han burit på brickan och icke några bref och tidninar, : Visst måste denna verld hafva blifvit vriden betydligt på sned, då menniskor, ehuru de ega endast ett lif att lefva, likväl så grymt kunna misstaga sig om sin kallelse? Mathias till exempel skulle ha gjort sin lycka som begrafningsentreprenör. Längden och den melankoliska blekheten af hans ansigte borde haingifvit sörjande anförvandter det största förtroende, för att ej nämna den egendomligt djupa svärtan på: hans rock. Det var någonting karakteristiskt hos honom, att då andra betjenter kunna se fryntliga och glada ut i sina svarta kläder, ingaf han den föreställningen att han bar sorg, hvartill måhända ej så litet bidrog att ban alltid nyttjade en sorgnålisin halsduk, pr Jun med en afbildning af en gratvård och