Aftonbladet – 31 augusti 1874, sida 2

STOCEHOLM den 31 Augusti.j Efter några dagars mellanrum fortsätter Republique frangaise sina redogörelser för Bruxelleszongresgens öfverläggningar, men i en betydligt reducerad skala, hvilken gifver anledning till den förmodan, att de delegerade vidtagit ytterligare försigtighetsmått, för att förhindra offentliggörandet af sina förhandlingar. Referatet lyder sålunda: Vår kortfattade regogörelee sträckte sig till återgifvandet af de allmänna anmärk ningar, som baron Lambermont (Belgien) framstälde mot 9:de artikeln sf förslaget angående frikårer. Baron Lambermont afslöt sitt föredrag med att skärskåda de särskilda punkterna i artikeln. -Han visade i första rummet, att vilkoret för att dessa stridande skulle vara stälda under det allmänna befälet, vore oantagligt, emedan det ofta kunde hända, att frikfrerna afskuros från all gemenskap med armån. Han framhöll derefter, att fall kunde förekomma, då det blefve omöjligt för invånarne att förse sig med ett tecken, men att de icke dess mindre i hans tanke vore krigförande. Öfverste Hammer understödde dessa anmärkningar. Slutligen erhöll artikeln, dock med vilkor att den skulle underkastas ytterligare -en läsning, följanie lydelse: Krigförandes rättigheter tillhöra frivilliga kårer uti följande fall: 1) Rå de anföras af en person, som är ansvarig för sina: underordnade; 2) Då de äro försedda med ett visst yttre, på afstård igenkänveligt tecken; 3) Då de öppet bära vapen; 4) Då de i sina operationer underkasta sig krigets lagar; bruk och förfaringssätt. General Arnandeau anmärkte, att oaktadt undertryckandet af vilkoret alimänna kom mandot tillfredsställt Bslgiens delegerade, anger han sig dock nödsakad förklara, att hans betänkligheter gälde och fortfarande gälla hela artikeln. Komiten behandlade derefter artiklarne 45 och 46, som tillerkänner egenskapen af krigförande part åt: befolkningen, om den griper till vapen, innan dess hembygd blifvit ockuperad af fienden, men som frånerkänner: personer; som gripa till va pen uti ott af fienden ockuperadt land, samma ejrenskap. Diskussionen var ganskå liflig mellan delegeraden för Tyskland å ena sidan och några småstaters delegerade den andra. De senare framhöllo, att om kriget msåförde nöävändigheter, som de beregrade mäste underkasta sig, vore det dock omöjligt att gifva dessa nödvändigheter karakteren af mellanfolkliga lagar, och att regeringarna icke på förhand kunde gå in på att ogilla medborgare, som. med fara för sitt lif grepo till vapen mot en iskräktare. Ba ron de Lambermont höjde sigtill eh verklig vältalighet, då han anförde exemplet at en medborgare, hvilken blir tillfångatagen i det ögonblick, då han, för attafbryta fien dens kommunikationer, afskär telegraftrådarne. Skola vi, sade han, fördöma denne medborgare, denne fosterlandsvän? Skola vi brännmärka honom geaom att ställa honom i samma kategori som stråtröfvaren. Fienden tager honom, skjuter honom, mk vara! Men åtmiastone. skall han ickö få sin förkastelssdom, på förband bestämd af hans regering, af hans lands representanter, uppspikadt på skampålen! Komiten hade afslutit första läsuvingen af förslaget med granskandet af kapitlet om reqvisitioner;:man kom lika litet till någon enighet om detta kapitel som om förslagets öfriga punkter. Isynnerhet var meningaskilnaden stor mod afseende på den sanktion, som borde gifvas reqvisitionsrätten. Derefterbeslöts, att man skulle öfvergå till andra läsningen. Komitn har syäselsatt sig dermed sedan tisdagen den 20 dennes. Diskussionerna hafva endast utgjort ett kartare wpprepanda af hvad som förut blifvitWagdt. De smärre staternas delege: rade hafva vidhållit sina reservationer och vi beklaga, att den franske delegerade: icke förenat sig med dem. Vid slutet af veckan håller: kongressen sammanträde för att höra konventionsförslaget uppläsas, hvaretter det hänskjutes till de på kongresser i Bruxelles representerade regeringarna. Vi hoppas att det skall bli .begrafvet i deras gömmor. Med anledning af den förestående Sedanfesten har kyrkostriden i Tyskland fått ett nytt och mycket bittert uttryck, derigenom att den ultramontane biskop Ketteler i Mainz i ett herdabref har afrådt alla verk liga katoliker att deltaga i festligheterna och särskildt förbjudit sina prester att företäga något slags gudstjenst, som kunde ha prägeln af en glädjefest, ja till och medalt högtidlig klockringning. De skäl, som framhållas derför, äro så karakteristiska, att de förtjena meddelas. Fester utgår, enligt biskopens åsigt, ieke från ett allmänt fölkmedvetande, utan härrör företrädesvis från ett parti och skall derför blott alltför ofta blifva något konstladt, som är framkalladt genom alla slags agitationer, och tjenar icke sällan biatsigter, som ingenting hafva att göra med verklig föosterlandskärlek, I det hänseends mäste man dock gifva de nationalliberala, tyska tidningarna rätt, att då festen första gången hölls, d. v. s. för tre ör sedan, hade den i sanning framgått ur en allmän folkönskan, och att den tyska sjelfkänslan och det tyska nationalhatet mot fransmännen (arffienden) då fordrade ett sådant yttre uttryck för att beteckna sin belåtenhet öf. ver de vunna segrarne, som det engelsmän: nen i många år efter 1815 gåfvo sina käns lor i Waterloofesten. Detnästa skäl, bisko pen framhåller, är, att det parti, som nu företrädesvis önskar festen, är detsamma, som för närvarande står i spetsen för stri den mot kristendomen och den katolska kyrkan; då det nu med stor häftighet begär kyrkans medverkan vid festligheterna, sker detta naturligtvis icke af religiösa skäl, utar för att tvinga kyrkan att jubla öfver sina egna sår, för att kunna spänna äfven henne för sin segervagn, under det man eljest skall gifva det sken af att kyrkan hyser mindre fosterlandskärlek, Festen bör derjemte icke firas at katoliker, derför att man befinner sig midt i en kyrkoförföljelse, der det mer höfves att gråta blodiga tårar och derför att från den motsatta sidan blifvit begången den förbrytelse mot den katolska kyrkan, att hon gjorts ansvarig för en förtappad menniskas däd (Kullmans mord försök mot Bismarck) och förrän detta brott blifvit försonadt, kunna icke katolikerna deltaga i gemensamma offentliga festligheter. Det enda, som biskopen vill gifva sina pre ster tillåtelse till, är att de på sjelfva festdagen eller på den följande söndagen hålla en bön — ty att bedja för det tycka fäder neslandet är alltid en pligt för presterskapet — om Gudz nåd och välsignelse och särskildt att Han skall ätergifva Tyskland den inre enighet, utan hvilken den yttre enigheten blott är ett tomt sken. Starkare än här har säkert icke motsatsen