Aftonbladet – 28 augusti 1874, sida 3

Alkvärda, enkla, förstindiga Mary! Ännu en gång skänker din ömma, qvinliga hand den man, som du har kär, hvad som är bättre än lifvet, nomligen hoppet. Då Cyril skulle lägga tillbaka brefvet i kuvertet, föll ur detta en liten jasminqvist, ännu ljufligt doftande och knappt halfvissnad. Hurn väl visste han icke hvar lilla blomman blifvit bruten! Den växte i yppig rikedom på framsidan af Manor Farm, ända upp till Marys fönster. Utan tvitvel hade, medan hon skref, jasminens doft trängt sig in till henne; hon hade tänkt på Cyril, på hans dystra, glädjelösa hem i London och kon bade brutit denna qvist och sändt honom den med en suck och en välsignelse till glädje och tröst i hans enslighet. Sådana voro Cyrils reflektioner, ty den unge mannen var både romantisk och poetisk till sitt lycne, och. ehuru den friska, enkla, solbrända landtflickan knappast kan tyckas vara ett lämpligt föremål för poetiska svärmerier, satt han länge stilla, försjunken i drömmar framför den tomma härden, emedan han vid sin hemkomst försummat att tillsäga Sarah att göra upp eld. Medan han der drömmer, först om kusin Mary och sedan änna längre om sig sjelf, vilja vi lemna honom ät sina mera bittra än glada föreställningar och betrakta hurudan hans ställning i verkligheten är, Trots sin längtan efter en adjunktplats i Lonåon, hade Oyril ingen aning om den skilnad, som eger rum meilan West End och East End, och vid sin ankomst till den stora staden befann han sig i den, sistnämnda. Församlingen var mycket stor och hvar söndags morgon var den vackra kyrkan full af folk i brokiga drägter, hvars motiv att bivista gudstjeusten vi icke vilja