Aftonbladet – 26 augusti 1874, sida 3

ligt att i den högväxta, allvarliga mannen med de djupt liggande, forskande ögonen igenkänna den glada, lefnadsfriska ynglingen Jamie Cameron af Lochcairn. Och då hon hårdt slöt hans båda händer i sina, öfverflyttades i ögonblicket hennes vrede från den oförskämda Londondoktorn, som förbjugit benne att komma in i hennes nigces rum, till den djerfva irländska qvinnan, hvilken hade upprepat detta förbud och på henne stannade der obevekligt. Doktor Cameron höll sitt löfte till Winifred, och innan han for lofvade han att efter ett par dagar återkomma. Detta löfte blef han ej i stånd att uppfylla i anledning af flera vigtiga sjukdomsfall och slutligen en kallelse till en aflägsen landsort. Emellertid, då han efter en brådskande resa återkom till London och vid ankomsten lät blicken öfverfara den af menniskor uppfyllda perrongen, varseblef han längst bort på densamma en liten gestalt, som han tyckte sig igenkänna. Den lilla varelsen var så djupt sorgklädd, att hon nästan syntes färdig att digna under bördan af crepe, krusflor och en slöja, som från hatten föll ända ned till midjan. Hela pestalten stod alldeles orörlig, och som det ville synas höll den vakt vid en ofantlig hög af resgods. Cameron påskyndade sina vanligtvis långsamma steg. Ja, han hade sett rätt — inom den stela krusflorshatten lyste ettjlitet blekt angigte, två stora, oroliga ögon och en liten, fint formad mun, hvars krökning gaf tillkänna en halft sorgsen; balft missnöjd sinnesstämning. Miss Morgan !s .Hon spratt till och uppgaf ett dämpadt rop. Ack, är det ni? Hvad ni skrämde