Aftonbladet – 26 augusti 1874, sida 3

ögonblick förmådde fästa den irrande blic ken på sig. Då ri iert minne återkallar den far,-hvil ken så högt har älskat er, bör ni icke er inra er honom i dödens köld och hjelplös het, utan sådan ni alltid bar känt honom ömhjertad och god. Dylika minnen är ljufva och fria från all fasa. Just nu hör des tunga, fasta steg i trappan, dörren öpp nades och doktor Cameron uppstod för at helsa på miss Morgans enda lefvande, qvin liga anförvandt. Miss Deborah! James Cameron! Igenkänpnandet var ömsesidigt, och hu stor var icke doktorns öfverraskning att: den fruktansvärda, gamla tanten från Skot land, hvars närvaro till den grad skräm hans stackars lilla patient, återse sin gaml: vän; miss Deborah Burns, hvars gunstling han hade varit, alltifrån den tid, då han, er yr och obändig skolpojke, i högländarnes kilt och ridande en yster pony, kom som en stormvind till hennes gård, Dunweanie Farm, hvars fria lif han vida föredrog fram för det stela, glädjelösa. tvånget. 1 sitt. fä dernehem. Alltsedan den dag, då han blit vit bortvisad från sin fars dörr samt hjert löst utkastad i verlden, emedan ban bestämt sig för ett lumpet. yrke, i stället för at! som det höfdes en son af ätten Cameron. ingå vid armån — alltsedan den tiden hade de aldrig sett livarandra. Igenkännandet var dock icke svärt på bans sida, ty miss Burns bade ej åldrats en enda dag. Det var samma raka gestalt, samma gammaldags drägt, samma ärliga. öppna blick och hårdt tillknipta mun; nej, ej en dag. . var hon äldre — men han? Miss Deborah kände emellertid igen den. välbe kanta rösten, Eljest skulle det ha varit omöj