Aftonbladet – 24 augusti 1874, sida 3

Farväll! ljöd det sakta som ett eko från bädden. Då James Cameron gat denna tillsägelse, tviflade han ej för ett ögonblick på att den skulle bli ätlydd och han bedrog sig icke; — vid sin återkomet fann han Winifred liggande på soffan, Hon helsaåde honom med ett svagt leende och räckie honom sin hand. Den var helt liten och hvit och kändes mjuk och varm derjemte, och han släppte den ej, då han tog plats bredvid henne; tvärtom höll han den vänligt sluten i sin breda, starka hand. Ni befinner er bättre nu; derna lilla förändring skall göra er godt, sade han med sin mildaste röst, och denne man kunde göra sin röst ganska mild. .Bättre! upprepade hon i en top, mera trött än sorgsen; det skulle ha vårit bättre, om jag fått dö med pappa. Doktor Cameron talade länge och lugnande med henne, men utan synbar verkav, Tydligen fanns i den pnga flickans karakter eller i öfyermåttet af hennes sorg något, som stötte tillbaka både deltagande och tröst; och detta; i förening med ett underligt, vildt uttryck af förfäran, såväl om kring munnen söm i ännu högre grad i dessa ögon, stora, mandelformiga, dunkelblå, bvilka aldrig voro lugna, utan oroligt rörde sig under de mörka ögonhåren, gjorde Winifred Morgan till ett föremål af stort intresse för doktorn, hvilken forskande betraktade henne, förnndrande Big öfver huru det kom-sig, att en så ung och vek varelså stod så belt och hället ensam iveriden, utax ön mor, syster, hror elley ons någon vän som kande i någon män ersätta honom, hvilken nu hvyilade derute i. det mörka rum. met, känslolös och likgiltig för hennes sorg och öfvergifna belägenhet,