Aftonbladet – 24 augusti 1874, sida 3

Läkaren tog koppen från brickan och äckte den ät Winifred, men hon sköt der från sig med ett bortskämdt barns hastiga ich otåliga åtbörd. Jag kan icke förtära lågot — jag kan det verkligen ej, sade won i en halft vresig, halft bedjande ton. Jo, ni kan och ni måste det. Hon blickade upp i hans ansigte och lågot som hon der läste, tycktes skräsnna henne till ögonblicklig hörsamhet, ty itan ett ord till invändning tog hon t6toppen och återlemnade den tömd. Det var rätt, sade han uppmuntrande, ned ett af sina sällsynt sköna leenden; selan skar han smörgåsen i små nätta strimor och räckte henne dem, en i sender, tills illa voro förtärda. Derefter föreslog han henne att stiga pp, men redan vid de första orden: afbröt hon med häftighet hvad han ville säga: Jag kan icke stiga upp och vandra omkring i huset, liksom ingenting hade händt, lå jag vet burn rysligt det är. Och öfver vilt är det så mörkt och alla vilja komma och tala med mig derom — bara, bara derom I — nej, jag skulle ej kunna uthärda det; -— jag skulle förlora företåndet; jag vetatt jag skulle göra det.z Och liksom rädd att emot sin vilja bli tvungen att stiga upp, kröp hon åter ned i bädden och drog täcket öfver hufvudet. Doktor Cameron vände sig till irländskan. Mias Morgatt stiger vu upp, sade han, men hön kömmer icke att lemna sitt rum och oj heller för någon komma in till henne — ihpen, hör ni det? Jå, Herr doktor.s Jag kar nu andra sjukbesök att göra; om en timme wkall jag komma tillbaka, och då väntar jag att ond er matmor på sin soffa. Derför farväl så längel