Aftonbladet – 19 augusti 1874, sida 3

KK armar, Då han tilltalade henne, var det derför 1 ganska bestämda ordalag, eburn rösten var mild, Först trodde han, att hon icke förstod honom, ty ej för en sekund upphörde hon att stirra på honom med sina stora, vild fasa uttryckande ögon; först då han för tredje gängen upprepade sin tillsägelse, rörde sig de tärglösa läpparna och med knappt hörbar röst hviskade hon — Jag kan icke lemna honom; jag kan det verkligen icke! — han vill ej låta mig gå. Och med en konvulsivisk skakning visade hon läkaren det liflösa hufvudet, hvilket, omgitvet af hennes arm, hvilade tungt emot hennes bröst. Han vill ej låta mig få gå!upprepade hon lidelsefullt. Med öm grannlagenhet räckte läkaren fram sin hand för att befria henne från den dystra bördan, men med en snabb rörelse kastade hon sig fram, slog båda armarna kring den dödes hals och dolde honom alldeles under de rika massorna af sitt hår. För ett ögonblick stod doktor Came ron tvekande. Det föreföll honom grymt att begagna våld och det arma barnet höll sig hårdt fast vid den döde; men 8 andra sidan sedt, var ingen minut att förlora — bort måste hon. Hör på, min vän, sade han till irländskan, som stod bakom honom bittert gråtande och vridande sina händer, bjelp er unga matmor att stiga upp och för henne ut ur rummet; kan ej ni, så måste jag göra det. Men i detta ögonblick lades en liten kall hand på hans arm, och då han vände sig om, såg han Winifred Mörgan stå mellan sig och den dödel (Farts Y