Aftonbladet – 17 augusti 1874, sida 3

frihet, som visats kongressen i vår hufvud stad. Det mottagande man här rönt, sade talaren, vore det vackraste uttryck af den svenska gästfriheten, hvilket gälde ej blott de som deltagit i kongressen, utan hela folket. Talaren anhöll att i de främmande medlemmarnes namn få uttrycka sin tacksamhet särskildt först och främst för de myndigheter, som i Stockholm gått främlingarne på ett så utmärkt vänligt sätt till mötes; vidare för alla dem, som i Upsala på det mest förekommande sätt visat sitt deltagande för kongressen; derjemte för riddarhusdirektionen, som mupplåtit en sådan utmärkt lokal för mötets förhandlingar och, till slut, för alla de myndigheter, som gått kongressen till mötes, och särskildt för den svenska jernvägsstyrelsen, som med en artighet, hvilken aldrig skall glömmas, underlättat resan i Sverige. Sist egnade talaren en tacksamhetsgärd åt Stockholms myndigheter och åt alla dess medborgare, hos hvilka kongressens medlemmar stode i en så stor tacksamhetsskuld. Mottagandet här vore, sade talaren, sådant, att det aldrig skulle glömmas af dem, som deraf kommit i åtnjutande. Detta tal åtföljdes åf de lifligaste bifallstecken af alla främlingarne. Kongressens generalsekreterare, hr Hildebrand, uttryckte derefter sin tacksamhet till de öfriga sekreterarne, som i så vä sentlig mån understödt uppfattningen af förhandlingarne, och nämnde han dervid nr Chantre, Cazalis de Fondouce och Landerg. Hr Capellini uttryckte kongressens tacksamhet mot den utmärkte och älskvärde presidenten, grefve H. Hamilton, samt för öfrigt mot organisationskomitns medlemmar. Derefter uppstod presidenten, grefve H. Hamilton, och höll följande tal: Ers majestät, mina damer och herrar; Den sjunde internationella antropologiska och förhistoriskt arkeologiska kongressen har slutat sina arbeten, De förhoppningar, som blotta äsynen af denna lysande församling ovilkorligen måste fråmkalla, hafva gått i fullbordan. Betydande materialier hafva samlats för lösningen af de mängtaldiga frågor, hvilka den förhistoriska arkeologien frmställer till sina idkare, och dessa materialier hafva med en ny dager belyst hvad som står i sammanhang med de förhistoriska folken, deras lif och deras utbredning. Det är oss derför tillåtet att med en viss känsla af tillfredsställelse yttra, det denna kongress sluter sig på ett värdigt sätt till raden af sina föregångare och att han på samma gång ökat vidden och fastheten af den grundval, på hvilken kommande kongresser skola fullfölja byggna dens uppförande. Han skall ock — det är med glädje jag uttrycker den öfvertygelsen — genom de personliga förbindelser, som knutits eller återknutits mellan lärde inom le sakrika. grenarne af de vetenskapliga studierna, hafva en välsignelserik betydelse lör vetenskapen i allmänhet. Tillåt mig, Ers Majestät, att i kongressens namn uttrycka vår erkänsla för E. M:t, som med sin närvaro behagat hedra och gifva glans åt våra sammankomster. Man nämner med rätta det land lyckligt, der vetenskapen från tronen mottager ett alltid nyttigt och för sin utveckling ofta nödvändigt skydd — och Sverige förstår att uppskatta den lyckan, Men här talar jag icke blott i mina landsmäns namn: vetenskapen är ett gemensamt arf för alla folk, och jaz är alltså viss om att vara en tolk för de känslor, som lifva 088 alla, främlingar eller svenskar, i det jag beder E. M:t mottaga det återupprepade uttrycket af vår vördnad och djupa tacksamhet. Tacksamhet må äfven hembäras de regeringar och lärda samfund, hvilkas prof på leltagande och medkänsla följt oss i våra urbeten och lemnat oss bevis på deras in;regse för vår sak, såsom varande hela den bildade verldensg, — Vi svenskar betrakta det ej blott som en eder, utan ock som en lycka att kongressen velat samlas i vår hufvudstad och till oss nedfört så många berömda lärde från de två ralfkloten. Ehuru vi genom vårt geografiska läge äro skilda från det öfriga Europa, iafva vi ej desto mindre sökt att med jemna steg följa civilisationens utveckling. Vi erkänna med tacksamhet de vetenskapens katter, som vi hemtat ur dess outtömliga ljup, och det vore för oss en ganska stor illfredsställelse, om vi vid detta tillfälle tunnat gälda en del af den skuld, vi ådragit 88, Vi hafva åtminstone önskat visa, det ri ej vilja stanna efter de andra folken i särlek till vetenskapen, i vördnad och tillvifvenhet för dem som idka henne, Vi anwålla derför, att kongressens utländska lelamöter må mottaga försäkran om vår tackamhet, och vi uttrycka den förhoppning, tt de alltid måtte bevara ett välvilligt minne M värt land och de dagar, de här tillbragt ich som förflutit allt för fort för oss. Slutligen må det tillåtas mig, mina damer ch herrar, att betyga eder min personliga rkänsla för det välvilliga öfverseende, hvarör jag varit föremål på denna plats och ivaraf minnet alltid skall vara mig dyrbart: Kl. half 3 förklarade grefve H. Hamilton kongressen upplöst. Konungen, drottningen ch enkedrottningen samtalade derefter en tund med flera af kongressens ledamöter. Jå de kungliga personerna aflägsnade sig, elsades de åter af ihållande applåder och nåra bifallsyttringar, och derefter ktskiljdes ongressens ledamöter. Middagen ä Hasselbacken. Kl. 4 samlade sig en stor del af kongresens medlemmar till intagande af gemensam niddag på Hasselbacken, der den sg, k. Mohriska paviljongen blifvit upplåten för letta ändamål. Efter middagens slut förlarade grefve Hamilton. att ordet tillhörde