Aftonbladet – 14 augusti 1874, sida 3

skaffat sig plats förrän ingångspsalmen togs upp. Som vanligt förrättade kyrkoherden med släpande, entonig röst altartjensten och, som lika vanligt var, uppfattade församlingen densamma sem en oundgänglig inledning till predikan, hvilken endast angick presten, och instämde derför blott i psalmerna, hvilket den dock gjorde af bjertans grund. Mot slntet af predikstolspsalmen hördex dörren till sakristian öppnas: Mary höjde sitt hufvod och genom ett skimmer af tårar såg hon sin käraste, sin gladaste dröm förverkligad — Cyril, hennes Cyril, iklädd den vackra, presterliga drägten, stod på predikstolen, högt öfver denna omgifvande lilla verld, som en Guds profet och budbärare! Var ej denna stund den lyckligaste i hennes unga lif — den, om hvilken hon länge bedt? Ack, det var så förunderligt skönt och hön var så outsägligt lycklig! Blott han icke nu, då han stod så högt öfver dem alla, kunde komma att älska henne och det gamla, kära hemmet mindre än förr! Men då alla föllo på knä, borttorkade hon sina tårar och förebrådde sig detta sjelfviska misstroende. Alla afvaktade med spändt intresse hvad som skulle komma. Kyrkoherden lutade sig beqvämt tillbaka i den gamla, grannt skurna ekstolen, som det syntes lika färdig att sofva som att Ehöra. Med armarna och benen i kors vexlade farmer Thornton ett leende mel Mary. Cyril hade emotstått studentlifvets frestelser, hade erhållit vackra betyg och ej gjort nägra skulder, derför stod ban för närvarande särdeles högt i sin fars ynnest, (Forts.)