Aftonbladet – 14 augusti 1874, sida 3

niskor utan att väcka större uppmärksamhet än hvarje annan af byns ynglingar, men nu voro allas blickar riktade på honom. Annu btminstone var icke Cyril någon inbilek narr; han var en entusiast, en svärmare, med höga tankar om sin mission, det är sant, och han anskg sig vara ett utkoradt redskap, men han lågade dock blott af nit för Guds ära, icke för sin egen. Det var kärlek till hans närmaste i hemmet, utan tillsats af någon sjelfförgudning, som hade gjort honom angelägen att få hålla sin första predikan i Altons kyrka, men nu, då han vid sitt inträde på kyrkogården såg den ovanligt talrika församlingen, studsade han. För första gången i sitt lif öfverväldigades han af en känsla af rädsla; han rodnade, van drade skyndsamt genom folkhopen och bega! sig genast in i sakristian. Straxt derefter kom den öfriga familjen Thornton, klockorna tystnade och alla gingo in i det heliga rum: met, som var alltför litet för hela denna massa af menniskor. Hvarje bänk, egentli gen beräknad för sex, måste mottaga en person på köpet, och hvad barnen beträffar, försvunno de alldeles ur menniskors åsyn till följd deraf att de mäste taga plats nå gonstädes vid sina mödrars fötter, hvilka kroppsdelar genom en och annan lämplig rörelse lyckades hålla dem temligen stilla. Goszsar äro alltid offer och vid detta särskilda tillfälle hade de bland dem, som blyg des att trängas och knuffas med qvinnor — unga och gamla — ingen annan utväg än att stödja ryggen mot muren eller dörren och stående ähöra hela gudstjensten. Uppradade på en bänk i närheten af dopfunten och midt under kyrkvaktarens skarpa ögon kunde max skåda byns ostyrlgaste pojkar från sex till tolf år. Knappt bade man så godt sig göra lät