Aftonbladet – 14 augusti 1874, sida 3

skade mig mera än någon annan menniska kan komma att älska mig — som afton efter afton vaggade mig till sömns på dina armar, emedan jag ej ville gå till någon annan — gom undervisade mig, lekte med mig, som var hela min verld, ty vi voro endast två — dn och jag! Men jag var hos dig till det yttersta — de kunde ej skilja mig från dig. Jag var hos dig under alla stunder af ångest och förtviflan; — jag bortkysste dina tårar och berättade dig burn min mor talade med mig i drömmen och bad mig säga dig, att hon var hos dig, och huru hon log då hon gick ifrån mig; jag förstod af detta leende att hon talat sanniog, ty hon skulle icke kunnat se så lycklig ut, ifall du för evigt varit förlorad för henne. Så tröstade jag dig och du sörjde derefter ej mera så bittert. fver Carolines bleka ansigte spred sig ett förunderligt skimmer, på en gång mildt och ömt, liksom hade hennes saliga moderg hand lätt halkat öfver de af passionen upp rörda dragen. Men blott för ett ögonblick; derefter utbrast hon åter med lidelsefull häfiighet: Jag var med dig, då den eländige, hvars ord hade fällt din dödsdom, stod inför dig i hela mandomens styrka och anropade dig om din förlåtelse och din välsignelse, Jag låg vid ditt bröst och hörde din djupa suck; men du förlät och du välsignade honom! O, min far! Hvarför gaf du honom din välsignelse, då han låg på knä framför dig? Du dog — du, hans välgörare — ensam och förbannad, men han lefver ett aktadt, ett gagneligt lif — sådant som ditt äfven var, innan han skilde dig derifrån. O, hvarför förbannade du honom ej? Hvarför förbannade du honom ej till sista andedraget?