Aftonbladet – 13 augusti 1874, sida 3

servationsplats, ty det var icke förstaj sbngen han här uppträdde som Peja — stannade han och såg försigtigt öfver häcken in i den lilla trändgården. Detvar visserligen icke en morgon, som skulle kunnat locka mången till en promenad, och på vintern har aldrig en trädgård något ange nämt att bjuda på; men han hade ej så sällan sett miss Drugh tidigt om morgnarne vandra fram och åter på den smala trädgärdsgången, Ack, om han blefve så lycklig äfven denna dag! Hvad det skulle göra saken enklare! Han kände sig alltid obegvärad i fria luften, då han deremot, stängd inom fyra väggar, kände sig tafatt och förlägen. Denna morgon spanade och väntade han dock förgäfves. f Det är en känd sak, attvälskande äro stålsatta mot köld och all väderlekens omildhet; den inre febern sätter blodet i hastigare omlopp och höjer dem öfver den menskliga naturens vanliga bräckligheter, men hurt det var, kände Harry sig efter e stund nästan stelnad af köld, der han sto under ett stor valnötsträd, hvars löflösa grenar icke gåfvo nägot skydd mot den skarpa blåsten. Hvad skulle han göra? Se henne, det måste han! Han ville plocka en bukett violer, gå fram till hennes bostad, dröja der i närheten, tills hon kom ut, och följa henne till kyrkan. Det gjorde konom detsamma hvad folk sade; hela Alton skulle snart få veta, att miss Drugh skulle bli hans hustru. re Säkert ba aldrig några få violbommor blifvit samlade med mera besvär, Väl hundra gånger förbannade Harry kölden, sin tafatthet och de små späda blommorna, som tycktes draga sig undan det kyliga vidrörandet al omildg. fingrar. Men kärleken pograr öfygr alla bjuder och Harrys mod