Aftonbladet – 12 augusti 1874, sida 3

kastade har sig feberaktig och olycklig af och an i bädden. I många fall är möjligen natten bästa tiden för tankens verksamhet, men då kärlek är med i spelet, blir dess inflytande olycksbringande för lugn och sansad eftertanke. Nattens mörker, dess tystnad och enelighet omgifva kärleken med en underbar, mystisk kraft, djup och högtidlig som grafvens skuggor. Liksom vi omgifva den döde med ett skimmer af mer än jordisk fullkomlighet och ofta i ensamheten känna en outsägligt bitter längtan att lemna de mio och nittio här i ödemarken för att få följa efter den som vi förlorat, så stegras äfven hvarje känsla i hög grad under nattens tystnad och ensamhet. Om också i första stunden af det hemska meddelandet Harry Thornton med fasa mäktat tänka på följderna af en förening med miss Drugh, glömde han nu, under sin feberaktiga oro, allt utom henne. Hvarje hennes blick och ord — det musikaliska välljudet i hennes röst, det mörka, lidelsefulla uttryck, som stundom plötsligt stämplade hennes ansigte, förtrollande, äfven dä det ingaf honom en känsla af oro, förföljde honom under nattens sömnlösa timmar med gerym ihärdighet och förr än hanegället hunnit bebåda sabbatsdagens gryning, hade den unge mannen fattat ett beslut, från hvars utförande alla fäder, mödrar, bröder och kusiner Mary i hela verlden icke skulle förmått honom att afstå. Han skulle gifta sig med miss Drugh; han älskade henne; det var lågt och fegt att öfvergifva henne; hennes skam skulle äfven blifva hans och hvarför behöfde verlden för öfrigt få reda på det förflutna? O, hvilken dåre han varit, som för ett enda ögonblick kunnat tveka! (Forts.)