Aftonbladet – 12 augusti 1874, sida 3

Harry sjunkit ned på en stol och höll båda ränderna för ansigtet; men vid hennes sista rd sprang han upp och stammade med bruen röst: O, miss Drugh, haf förbarmande med mig! Allt synes mig så underligt, sh förärligt! Gif mig blott tid att tänka; låt nig få kterse er i morgon. Farväl, upprepaae Caroline sakta och len sällsamma, melankoliska klangen af ennes harmoniska stämma isade hans hjerta som hade det varit en själaringning, som judit i hans öron. I detta ögonblick hördes gårdsgrinden sppnas och åter igensläs. Det är mr Winsmore. sade miss Drugh lugnt; jag väntade honom i afton. Harry kastade en tröstlös blick omkring ig, fattade sin hatt, som fallit på golfvet, ch ilade ut genom glasdörren. Han stanrade ej ett enda ögonblick, icke ens för att hemta andan, förrän han kom till Beckhams oro. Der föll hans blick på det gamla huset, som låg så fridfullt i gqvällens skuggor; Jenna syn öfverväldigade honom; han iutade sig mot broräcket, lade sitt hufvud ned på let och brast i gråt. Stackars Hal! Ödet hade varit strängt emot honom; för en najur sådan som hans borde kärleken ha va rit ett lustspel: leenden och kyssar omvexlande med litet kärleksgnaby då och dh. I stället hade det blifvit ett sorgespel. Stackars Hal! Ljudet af fotsteg, som närmade sig, kom honom att resa sig upp. Förförsta gången under sitt ärliga, enkla lif blygdes han öfver att blifva sedd, skyndade hem, gick in zenom bakporten, smög sig upp på sitt rum ych riglade dörren för att få vara ensam. Han kunde ej möta sin mors blickar, ej heller Marys eller Cyrils och hela natten