Aftonbladet – 11 augusti 1874, sida 3

undervisningsämnen och uppiostringsmetod, Hade man i detta inledande anförande icke fött höra något starkare anfall mot statsskolan, fick man deremot så mycket mer deraf i det nästa, då den följande tal, det norska kyrkodepartementets expeditionschet för skolväsendets angelägenheter, N. Hertz berg, ur en dansk flygskrift, författad af folkhögakoleföreståndaren Grove, samt ur ett bref från en dansk folkbögskoleelev till en norsk tidning uppläste några stycken, som innehöllo mycket ensidiga och bittra utlåtelser om statzskolan, Var detta den fana, under hvilken folkbögskolesakens vänner gtredo, så trodde tal. att det var öfverflödigt att närmare yttra sig, hvilken bsigt alla sansade måste bysa om en sträfvan, som i talarens tavke gick ut på att upphäfva allt skoltvång, utrota all laglig ordning i skolans angelägenheter, förjaga kristendomsundervisningen och öfverlemna allt åt föräldrarnes godtycke. Den från fädren ärfda folkskolan, om hvilken det borde heta med skaldens ord: fra Feire er den kommen, til Sönner skal den gaa, raa lenge unge Hjerter i Norden slaa-, var den kraftiga, sunda grund, på hvilken man måste bygga vidare, Nu följde en rad dylika, starkt polemiska yttranden mot friskolan, af ekolinspektorn Hoffman från Kjöbenhavn, som blott ville erkänna henne med det vilkor, ett hon ställde sig under statens öfveruppsigt, så att staten finge bestämma hvad som skulle läras och kunde stänga dessa skolor, om de icke tilliredsställde rimliga anepräk, och som tiliade, att barnen wverkligen måste lära något mer än att sjunga pralmer, att ju mer allmän friskolan blefve, desto sämre krafter skulle då träda i hen: nes tjenst o. Vv. — at öfverläraren Eraiberg från Kjöbenhavi, som menade, att friskolans Achilleshäl var hennes ekonomiska och praktiska organisation, af norrmannen kyrkoherden L. Schönheyder, som påstod, att friskolau var ett aristokratiskt påfund, som blott skulle bidraga att utvidga det mellax samhällsklasserna varande svalget, emedan de föräldrar, som ha råd att betala, skulle skicka sina barn dit, så att statsskolan endast skulle bli besökt af del allra fattigaste. De starkaste yttrandena mot friskolorna fälldes af en bland de tre svenske talare, gom uppträdde under denna debatt, herr Franzell(?), hvilken uttaladel såsom ain bestämda öfvertygelse, att frisko-: lorna icke borde florera; det ropades i vär tid öfverallt på frihet, men friheten var enl farlig sak, som lätteligen slog öfver till sjelfevbld; de skolor, som med stränghet kontrollerades af staten, voro de bästa; friskolornas lärare kunna, om de så vilja, sköts sitt kall med största lojhet och ändå gkörda lagrar; uträtta de också ingenting annat, så kunna de åtminstone rikta sin kassa; men den, för hvilken detta är syftemälet, borde ha valt sig ett annat yrke; och framför allt är friskolan skadlig af det skälet. att hon är ett afbrott i enheten; man tänkelsig blott till jemförelse, huru detskulle gå. om i ett samhälle finge finnas både bapti-: ster och mormoner och några, som hade ep tredje eller fjerde bekäunelso o. s. v. Den andre svenske talare, som uppträdde i denna sak, seminarieadjunkten Alb. Segerstedt trån Carlstad, meddelade några historiska upplysningar, huru friskolorna i Sverige hade utvecklat sig, huru man vid dessa icke så uteslutande, som fallet tycktes vara vid några danska folkhögskolor, begagnade sig af den muntliga föredragsmetoden, och huru : förhållandet mellan de olika slags skolorna, långt ifrån att vara ett motsatsens, tvärtom gick ut på förtroendefull och uppriktig samverkan, — För diskussionens resultat skulle : det ha varit mycket öaskligt, om flere af talarne hade följt det af herr Segerstedt gifna exemplet och i stället för att polemisera med teoretictka skäl hade meddelat faktiska redogörelser, huru friskolorna af olika slag i de nordiska länderna voro inrättade, hvilka ändringar under årens lopp på erfa-Årenbetens väg hade visat sig nödvändiga vid dem, och hvad gagn de hade gjort. Debatten hade likväl nu en gång kommit in på det polemiska ret och på detta forifor den, och det från de talrika åhörarnes sida under ett stigande lifligt deltagande, som gaf sig luft på ett temligen oparlamentariskt sätt med hyssjningar, bifallsrop, hand klappningar, stampoingar och rep af olika slag. — Bland de många norska talare, gom yttrade sig, och af hvilka mot debattens slut en hel rad uppträdde för att lemna det biirag till diskussionen, som kunde ligga i en allmän uppmaning till bäda partierna att avdvika ensidighet och öfverdrift, var det endast två, som afgjordt ställde sig till försvar för den hårdt angripna friskolan, nem ligen den i föregående bref nämnde N. J. Sörensen och folkhögskoleläraren O. Arvesen. oå Sagatun, hvilken bestämdt afvisade beskyllningen, att friskolans vänrer villel. statsskolan på lifvet, likasom han icke heller . ville vidkännas någon delsktighet iden tafla af denna, som framstälts i de af Hertzberg upplästa citaterna. Han bemötte hvad Kraiberg hade sagt om att den praktiska och ekonomiska organisationen var friskolans svaga sida med den anmärkningen, att. det just var ett företräde hos friskolan, att: hon hade så mycket lättare än statskyrkan . att lämpa sig efter omständigheterna, delal befolkningens vilkor i godt och ondt, ochj. på det sättet träda i ett innerligare förhållande till de kretsar, i hvilka hon var satt att verka, Den siste talaren i den omkring 4 timmar fortsatta debatten var dansken Langkier, föreståndare för folkhögskolan i Sundeved, hvilken likaledes med bestämdhet lade tonvigt på, att det var lika orättvist att påstå, att friskolan skulle undantränga statsskolan, som att säga, att hon skulle årifva kristendomen ut ur undervisningen, en beskyllning, som endast under den förutsättningen kunde ha något skäl för sig, att man menade, att kristendomen skulle bin: das in i ett kalfskinn samt att religionsundervisning och bibringande af dogmatisk lärdom vore detsamma. Härmed upphörde nu förhandlingarna. Klockan var redan 1, och man hade med en halftimmes hvilotid hållit på från kl. 2 9. Ehurn icke mindre än ytterligare 16 talare voro antecknade, beslöt församlingen med stor majoritet, att diskussionen härmed skulle afslutas. Något förslag till resolution om det afhandlade ämnet framställdes icke och skulle verkligen också ha varit mycket svårt att formulera. Bland de uppträdande ta larne hade friskolans afgjorda vänner och hennes afgjorda motståndare varit ungefär lika talrikt representerade; men hurudant förhållandet var i detta afseende inom rjelfva församlingen, är omöjligt att afgöra med någon bestämdhet. Sedan denna sak blifvit siutdebatterad. upphörde förhandlingarna om de för mötet framlagda frågorna, af hvilka således en, nemligen huruvida folkskolan kan komma att utgöra en gemensam grund val för de högre skolorna, utan att förfela sitt egentliga och närmaste ändambl, icke kom under debatt. Man var ännu ien timme samlad för att Bhöra några meddelanden från mötets styrelse och för att fatta beslut angående nästa, det tredje nordiska skol mötet, hvilket beslöts skola hållas om tre år i Kjöbenhavn, hvarph lektor Wallin från Finland höll ett föredrag om slöjdskoloraa, hvilket dock icke Bhördes af synperligor många, emedan de fleste nu mäste lemna lakalen för att hecifva sig till den festliga!