Aftonbladet – 7 augusti 1874, sida 2

STOCKHOLM den 7 Augusti. I dag öppnas den internationella antropologisk-arkeologiska kongressen i Stockholm, hvilken man har att tacka för att hit samlats flere inom vetenskapen berömde män, än troligen någonsin förut varit fallet, ty intet af de naturforskaremöten här hållits — huru talrikt man än ansett dem varit besökta — har på långt när kunnat med afseende å deltagarnes antal mätas med denna kongress af fornforskare, Dertill kommer att vid de förra tillfällena hafva deltagarne uteslutande eller åtminstone med högst få undantag varit skandinaver; vid detta senare åter samlas arbetare från alla trakter af verlden, dit den arkeologiska vetenskapen trängt. Det är derför icke blott de stora europeiska kulturlanden, som på densamma ega ut märkte målsmän: äfven Nord Amerika, de glaviska folken, ja, till och med Brasilien äro der representerade. Fornforskningen är öfver hufvud en ung vetenskap, Det måste naturligen dröja ganska länge, innan kunskapsbegäret utsträckte sina bemödanden att känna menniskan — detta gena begrepp i historien — långt utöfver gränserna för all historia. De äro ej heller till det yttre synnerligt betydande de minnesmärken, gom den förhistoriska menniskan lemnat efter sig: de utgöras i allmänhet af oftast blotta bitar af verktyg, husgerådsaker, prydnader, stensättningar till bygnader och grafvar o, d., hvilka dock med otrolig flit af forskaren samman letas och med hvarandra jemförda leda till de skarpsinnigaste slutsatser. Att likväl en under sådana vilkor arbetande vetenskap ekall se framför sig snart sagdt oändliga ännu ouppmätta fält är naturligt, liksom ock att de på detta område med ait och al var arbetande krafterna förena sig för att medels den styrka enigheten skänker komma möjligen till bastigare, säkert till riktigare resultat. Denna riktning hos vår tids vetenskap att genom täta meddelanden hans arbe tare emellan snabbt göra de af enskilde gjorda iakttagelser och bildade åsigter till allas egendom är ädel och storartad och måste i allra högsta grad främja hans utveckling. Detta är ej minst fallet på fornforskningens område, der det för att komma till riktiga slutsatser rörande förgångna slägten måste vara af vigt att jomföra de sparsamma och ofullständiga minnesmärkena efter dem med den natur, i hvilken de uppvuxit, och det folk, som efterträdt dem och tagit arf af dem. Det är derför en obestridligt riktig tanke att de arkeologiska kongresserna förläggas ena gången till ett, den andra till ett annat af de land, som kunna något vitna om förgångna tiders odling. Att i år Sveriges hufvudstad utsets till samlingsplatsen för foroforskningens målsmän — och det ganska kort tid efter deras besök i vårt grannland Danmark — är naturligen för oss både glädjande och smickrande. Vi hafva visserligen alltid i vårt land älskat ett minnets land, men att det, beläget i en vrå af Europa och stamort för blott ett fåtaligt, i många fall föga kändt folk, ihogkommits såsom ett bland dem, der man borde söka spår af en urgammal od ling, det hade vi knapt vågat vänta och det kan ej undgå att glädja och värma svenska hjertan, Utan tvifvel innebär detta val i första rummet ett erkännande åt Sveriges vetenskapsmän och den del de haft i den nyare vetenskapens framsteg. Men det måste dock äfven anses innebära ett erkännande åt den andel, som den skandinaviska Norden eger i den menskliga odlingen alt från de tidigaste dagar. Vi önska också att hvad vi här måtte hafva att bjuda forskaren icke skall rubba denna föreställning och att den vetenskapliga vinsten af den i dag härstädes öppnade kongressen måtte blifva så stor som möjligt. Med denna lifliga önskan helsa vi kongressens medlemmar hjertligt välkomna till vårt gawla land och dess hufvudstad.