Aftonbladet – 6 augusti 1874, sida 3

båda lika, så väl honom som hyarandra, till utseendet, ehuru i vigtigare fall stor olik het herrskade dem emellan. Harry, äldste sonen, var en vanlig ung engelsman, såg bra ut, förstod sig väl på egendomens skötsel och hade, som alla Thorntons, ett godt hjerta och hederlig karakter. Cyril, ehnru till sitt yttre honom lik, var till sitt inre helt annorlunda, och detta gaf hans ansigte ett fullkomligt olika uttryck. Dessa Thorntons hade i alla tider. varit praktiska män; Cyril deremot hade alltifrån gosshren varit en tänkare, således helt annorlunda än sin far och sina förfäder, med undantag råbända af den Cyril Thornton, hvars namn och karakter han fätt i arf. Het var i sanving en förunderlig likhet mellan den iefvande Cyril och porträttet af den döde — samma drömmande uttryck i blicken och, I stunder a? mildare intryck, samma ömma, veka leende öfver munnen, hvilket artisten uppfattat och gifvit det gamla porträttet öfver eldstaden. Under många år hade Cyril, ktminstone så vidt man kunde fiona, lefvat en lättjefail, Alygrin skolgosses vanliga if; hans bjerna hade emellertia no — 03 Ha Vari i stor verksamhet och ibland, åk gökken kände sig qvald af en rastlös längtan efter, han visste icke sjelf hvad, kunde han undra hvad som var orsaken till att hans själ kändes så mycket för gtor för hans kropp. Slutligen var det slumpen ifall verkli gen någonting är slump — som afgjorde hans lefnadsöde Vid en födelsedagsfest, då han var fjorton år gammal, fick Cyril klart för sig hvad som var bans kallelse. Byns ungdom var utklädd till en bröllopsskara; Harry var brudgum till en viss småkokett, rödkindad tärna, vid namn Betsy OCroaker, otb Cyril, hvars drägt ansågs bäst passande,