Aftonbladet – 5 augusti 1874, sida 3

Godt — Hon vände sig om för att gå, men stannade åter. Din predikan för morgondagen, käre Cyril — jag förmodar att den är färdig ?Hvad menar du med färdig? Du vet att jag aldrig ämnar skrifva mina predikningar; jag gillar ej skädant. Jag vet nog det, min vän, och du talar så vackert, att jag är fullt öfvertygad om att du ej kan behöfva nedskrifva dina tankar. Men emedan det i morgon är första gängen, tror du då icke att det skulle vara till gagn, ifall du åtminstone antecknade några punkter på förhand? Predikanten skall söka sin hjelp endast i andan, som leder honom, ljöd den unge mannens svar med lugn tillförsigt. Blott de enklaste ord lämpa sig för den församling jag i morgon hoppas få tilltala... Och just emedan språket måste vara så enkelt, blir det svårare för dig att finna de rätta orden, skulle jag tro, men naturligtvis vet du detta bäst sjelf, tillade Mary, då hennes barndomsvän med ett uttryck af otålighet rynkade pannan. Hela Longdon talar om dig; de gamla äro så stolta öfver dig som vore du deras son. Med dessa ord, och utan att begagna sig af den erbjudna handen, hoppade hon lätt, som det anstod en landtflicka, öfver stättan och gick med snabba steg öfver ängen; blott dö och då såg hon sig tillbaka och vinkade med hander, men hvarken blick eller kelsning fingo något svar; Cyril Thornton hade återvändt till stättan och sina inspirationer. Stundens och landskapets fägring hade fängslat honom med sin trollmakt. En äkta engelsk tafla var det äfven, som låg utbredd för hans ögon under aftonens rena, djup blå himmel. Öfver hela naturen herrskade stillhet; ej en qvist rörde sig, ej ett blad