Aftonbladet – 5 augusti 1874, sida 3

såväl för eder sjelfva som för alla deras if, hvilka med hemlighetsfulla band äro lästa vid edert. Denna tanke har ofta trängt sig på mig ech ännu förliden af ton, då jag såg huru fåglarna flögo hem till sina bo, många med trötta vingslag, ty de hade kommit fjerran ifrån, sade jag till mig sjelf: lika säkert szom dessa skola ifven våra gerningar — goda som onda — shurn bortförda ur vår åsyn på tidens vinsar och skenbart förgängna — komma åter till 088 — Ursäkta, bästa Cyril, men det är med mig som med gumman och hennes gris — kommer jag ej öfver stättan, så hinner jag icke hem i qväll. Den unge presten, Cyril Thornton, hvars predikan var hällen i fria luften, med en stätta till predikstol och en skara larmande kajor samt en oräknelig mängd smäfäglar till åhörare, hvilka qvittrande uppsökte sina nästen i den mörka skogen på flodens motsatta strand -afbröt tvärt hvad han vidare ämnat säga, vände sig om och sträckte me: kaniskt ut handen, för att hjelpa en ung, frisk och täck flicka öfver stättan. Aha, Mary, är det du? yttrade han med drömmande, tankspridd röst; hvarifrån kommer du? Från Longdon. Jag tänkte, efter vi ej få promenera många gånger tillsammans före din afresa, att du nu skulle vilja göra mig sällskap? Men då ett moln drog fram öfver den unge drömmarens ansigte, tillade hon bastigt: Jag ekämtade endast, bästa Cyril; men det blir icke något skämt för dig, ifall du nu äter kommer för sent hem till te, som jag gör direkt hem och tillagar. Om en hal? timme är det färdigt. Och då skall jag vara återkommen.