Aftonbladet – 5 augusti 1874, sida 2

egeringens förslag voterat ett ärligt anslag tf 15,000 pund sterling om året till drotting Victorias yngste son, prins Leopold. ör att protestera inot detta parlamentiseslut hölls den 29 Juli ett radikalt folkvöte i London, om hvilket en korrespondent ill Independance lemnar följande berättelse: Mötet var sammankalladt af Odgers, some id senaste valet uppträdde som radikal kan-idat, men föll igenom. Det var för öfrigt cke första gången, som Odgers anhöll om ina landsmäns röster. Han hade redan, sk idt jag erinrar mig, år 1869 framställt sig om kandidat vid valet i Stafford, der har itade på understöd af alla skomakarne, vilka utgöra en betydlig del af befolknin en i denna krets; ty Odgers hör sjelf till etta yrke. Sedan har han upprepade gånser framträdt som kandidat, men ehuru han lere gånger varit nära att lyckas, har han lock aldrig blifvit krönt med seger. Det ar sålunda denne Odgers, som hopkallat nötet och man samlades kl. 8 på aftonen ring den pelare, som höjer sig midt på Prafalgar Square Den tappre amiral Neljon, hvars stod hvilar på pelaren, hade säert aldrig drömt om, att fotställningen till stt till hans ära rest minnesmärke skulle vegagnas som talarstol för personer, som protesterade mot kronans privilegier. Från 500—0600 personer kunde vara samlade på platsen, då Odgers uppträdde och tog plats talarstolen, det vill säga i figurlig bemärkelse; ty det fanns hvarken en sådan stol eller något annat oratoriskt tillbehör, och för att Odgers skulle komma upp till det ställe, hvarifrån han skulle tala, fordrades mycken kroppslig vighet. Man var dock snart färdig med de nödvändiga förberedelserna för att allt skulle kunna gå parlamens tariskt till väga och Odgers tog, som man kunde vänta, först till orda. Han talar långsamt och betonar starkt hvarje ord; men bans röst är dof och höres ej långt. En person ackompanjerade honom dessutom länge och väl på ett illa ljudande instrument; slutligen blef dock orostiftaren bortjagad. Odgers protesterade emot att statens penningar bortslösades. Det är här fråga om en ung man, hvarg moder är den rikaste fru i verlden, sade han, och likväl kommer man och tager ur våra fickor de penningar, som han beböfver för att lefva i sysslolöshet och glädje! Det har verkligen funnits ett underbus, som samtyckt till en så skändlig erättvisa! Jag säger, att det är en af de skamligaste handlingar, bvartill ett folks representanter kunnat göra Big skyldiga. Ödgers skräder icke sina ord som man finner. Till slut föreslog han församlingen att antaga två resolutioner, i hvilka underhusets omröstning ogillades i de starkaste uttryck. Flere talare hade anmält sig för att försvara dessa resolutioner. Den förste talare, som uppträdde, var temligen matt och gjorde ej någon synnerlig lycka. Den anåre talaren var en jordbruksarbetare i sin hemgjorda drägt; hans anletsdrag vitnade om en energisk vilja och om godt förstånd, och han hade en klangfull stämma. Kamrater, sade han, det hade ieke varit min afsigt att taga till orda, men då man uppmanat mig att tala, anser jag det för min pligt att understödja dem, som protestera mot ett olagligt anväadande af penningar, som vi med svett och möda förtjena. Det finnes hemma hos oss, i Lancashire, en krog, hvars skylt består af en målning, som föreställer en konung, en general, en biskop och en arbetare. Under konuvgens bild står: Jag vakar för alla, under generalens: Jag strider för alla och under biskopens: Jag beder för alla; men under den sista bilden under arbetarens, läser man följande ord, som enligt min åsigt äro de sanvaste af dem alla: Jag betalar för alla. Men det är icke rättvist, att det går så till. Vi hafva icke personligen något emot den unge mannen, om hvilken vår president nyss talade, och hvars moder helt säkert är rikare, än vi alla här tillsamman. Man berättar oss, och Gladstone upprepade det åter härom qvällen, att han är i besittning af många utmärkta egenskaper. Vi vilja alltför gerna tro det, men det är en orsak mer, att han gör ett nyttigt bruk af dessa egenskaper och icke förskaffar sig en stor inkomst genom våra mödosamt förvärfvade styfrar. Det gifves i underhuset män, som representera oss eller som sägas representera 088, och de sade ej ett ord. Jag förklarar, att desta män ej hafva gjort sin pligt och vid nästa val skola vi minnas det. Detta tal, hvaraf jag blott återgifvit hufvudinnehållet, framsades med hög röst och i öfvertygad ton, vch det gjorde också stor ly ka, hvarom de starka bifallsropen vitnade. Man skred derefter till omröstning och dem företa resolutionen antogs enhälligt; åtminstone protesterade ingen, då presidenten tillkännagaf utgången. Polisbetjenterna hade under tiden gätt lugnt omkring eller hade de, med korslagda armar och ett leende på läpparne, stått stilla för att höra på. Under omröstningen ropade någon, att en polisbetjent röstat för resolutionen, hvilket uppväckte stor munterhet. Ordföranden inhemtade upplysning om saken och förklarade derefter, att det icke förhöll sig som man sagt. Man bör icke lemna detta misstag oberiktigadt, anmärkte ordföranden; polismännen äro här å tjenstens vägnar, och de hafva gjort sia pligt; inger af dem har deltagit i omröstningen, Derefter framträdde en ny talare för att anbefalla den andra resolutionen, som var affattad i ännu starkare uttryck än den förra. Det var i den nya resolutionen fråga om att trotsa den offentliga meningen och den stöddde sig på flere statistiska data. Nu blef mr Western uppmanad att tala. Western är en äkta folktribun; han var klädd som qväkare i filthatt och med hvit halsduk samt hade ett mycket långt hår. Han gestikulerade ifrigt; oaktadt hans organ icke är stark, talade han dock så klart och tydligt, att man kunde höra honom öfver hela platsen. Hvad innehållet af talet angår, gick folktribunen sä långt i sina yttranden, att man till och med på detta ställe fann dem betänkliga nog, och en karl, som stod bredvid honom, gaf honom en varnande knuff i sidan, hvarpå han förklarade, att ban kanske sagt mer än han ämnade säga. Efter honom lemnade en närvarande herre sitt kort till presidenten och bad att erbålla ordet. Presidenten gaf honom det och upp: lucta församlingan att talaran villa hakämna