Aftonbladet – 1 augusti 1874, sida 3

der med hjelp af dem bringa rörelse i dem stillastående lexläsnings-atmosferen, öppna nya och befriande utsigter åt många dittills aildeles dolda håll, meddela en kraftig eggelse till sjelfstudium. Men vi betvifia starkt att förgöket skulle slå väl ut. I alla hän delser skulle för ändamålet fordras em särdeles god kommentar, men att komma en sådan åstad är en icke ringa konst. Derom kan emellertid hos oss alls ingen tvekan upp: stå, att de, lästa så som br Morens kommentar anvisar, d. v. s. så att lärjungen får lemna en god del halfförstådd eller oförstådd derhän, ej kunna medföra den verkan, som Byss antyddes, utan kanske snarare blott trötthet och ledsnad. Bland alla Macaulays essays kunna vi näppeligen undantaga mer än den ena af de två om Bunyan, den som hr Morån valt. Då utg. säger sig anse t. ex. afhandlingarna om Fredrik II och om Johnson lämpliga utom för de allra första nybörjare, som det heter i förordet, ställer han oss ansigte mot ansigte med en verklig gåta. Sedan läsaren af det följande inhemtat, hur föga kemmentatorn — handledaren sjelf — förstått den förre af dessa essays, torde det varda klart, att den än mindre kan lämpa sig för dem, som behöfva ordoch sakförklaringar. Att hvad särskildt vidkommer afhandlingen om Fredrik II äfven andra skäl, än de flerehanda 2vårigheterna, tala mot utgifvarens val, må här blott antydas med en hänvisning till hvad derom yttras i en uppsats i Svensk Tidskrift, 1874. Det är ostridigt, att utg. röjer kärlek för sitt ämne samt flit och den omsorg, hvaraf han varit mäktig, och åt dessa egen skaper skola vi gerna egna ett aktningafullt erkännande, så mycket hellre som vi blott allt för ofta råka på motsatsen hos författare, hvilka säga sig skrifva till nogdomens tjenst. Men i det hela har han misslyckats: han har ej varit sin uppgift på långt när vuxen, han har till och med väsentligen missförstått den. Vid första påseende kan det tyckas, som skulle utg. haft för afsigt att lemna en så fullständig resl-kommentar, att till och med dem minst förberedde läsare, som icke ens bestigit de måttliga höjderna af Regners begrepp, skulle kunna fullt reda sig på hvarje punkt. Sälunda omtalar han i korthet. hvem Alexander den store var, hvem Hannibal, hvem Cesar, hvem Karl den store; hvar Lyon, Bruxelles och Birmingham äro belägna. Visserligen kunde det nu väl antagas, att lärjungar på den ståndpunkt, att Macaulays skrifter för dem väljas till engelsk läsning, veta detta och dylikt förut eller kunna påmwinna sig det ur sina skolböcker i bistoris och geografi. DB utgifvaren likväl ansett sig böra, för säkerhets skull, stå till tjeast med sådana sak-förklaringar, skulle vi deremot ingenting invända, derest ej hans tjenst fullkomligt sveke i en stor mängd fall, der det är alldeles säkert, att skolynglingarna, kanske också mer än en lär rare, äro i största behof af förklaringar. Det gifves vidare vanskliga ställen, der kemmentatorn väl märkt, att en sakförklaring vore på sin plats, men lemnat den antingen mindre riktig, eller ock alldeles eller ktminstone nästen intetsägande. Har han nu vid de svärare tillfällen, då han ej insett behofvet af eller ej förmått på ett tillfredsställande sätt lemna en sakförklaring, förutsatt att lärarens muntliga undervisning skall fylla bristen, då borde han ock helt lugnt hafva kunnat åt denne öfverlemna omsorgen att, der så blefve nödigt, upplysa om de allra första begynnelsegrunder af skolvetandet. som utg. flitigt hopplockat (Cesar och Birmingham o. m. d.). Ytterligare kunna vi ej undgå att anmärka, att vissa sakförklaringar, som utg. haft att meddela och som äfven må anses nödiga, vuxit ut till en vidlyftighet, som ej vitnar förmånligt om hans förmåga att skilja mellan hufvudsak och bisak. Och slutligen se vi en ej alldeles oväsentlig brist deri, att utgifvaren ej begagnat nögot enda af de mknga sig erbjudande tiilfällena, att för vakförklarings skull hänvisa till parallelställen hos Macaulay sjelf. I nästa uppsats komma vi till gakförklaringarnas enskildheter.