Aftonbladet – 1 augusti 1874, sida 2

sganiska ämnen än vattnet i närheten af umman; 4:0 att dot vid vattenledningsverketfiltrede vattnet är icke obetydligt renare än vattet i Årstaviken; 5:0 att vattenledningsvattnet kan medelst olfilter renas, så att de organiska ämenas mängd nedbringas till mindre än älften ; och förklarar doktor Hamberg slutligen, att rstavikens vatten, liksom allt sjövatten, isynerhet då det är utsatt för inflytelser från a talrik befolkning och närbelägna fabriksvläggningar, är tilldricksvatten mindre tjengt, så vida det icke före användningen kolItreras, Professor Ekman: Den hufvoduppgift prof. E. gjort sig med fseende på Årstavikevattnet har varit, att enom undersökning af vattenprof, upphemsade samtidigt på olika ställen af viken, aga närmare reda på de faktorer som kunna nverka på dess vatten, sågom besksffenheen at vattnet i Mälaren, af hvilken Arstaiken ursprungligen är en del, denna viks nstängda läge, som uader den varma krstilen bör föranleda en rikligare utveckling f det lägre djuroch växtlifvet än i Mä aren, tillflödet från stadens dike (afloppstrumnan) af ett vatten som är i hög grad beastadt med lösliga sönderdelningsprodukter vt organiska ämnen, och slutligen tillfödet vikens motsatta ända af källvatten, — samt tt genom bestämda isktiagelser söka be ysa de frågor som dermed stå i sammanang, hvarjemte han äfven för jemförelees skull undersökt vatten från Drefviken och rån diverse källor och brunBar. Vid de analyser professor Ekman anställt ned de förstnämnda vattenprofven, tagna lels på djupet dels på ytan, och för hvilkas esultater redogöres i tvenne prof. E:s beättelse åtföljande tabeller, visade djupvatenprofven vester om jernvägsbanken i Mars nänad nästan alldeles samma halt af orgaiska ämnen, som de vid vattenledningsrerket; de från Årstaviken höllo i medelsal 3,3 proc, mer sådana ämnen än profven rån andra sidan om jernvägsbanken, och ågot tydligt inflytande af stadediket på ijupvattenprofven kunde icke märkas på sfstånd af 125 fot från dess mynning. Jemförde man ytvattenprofven utanför jernvägsbanken (relativa mängden organiska ämnen i medeltal 185) med profvet innanför banken och på 1000 fote afetind från stadsliket, så vieade det senare 19,0. Men deremot steg denna siffra på 500 och 125 fots afstånd från nämnda dike till 220 och 21,7, bvilket således ådagalägger ioflytelsen derifrån 500 fot utiviken. Mängden organiska ämnen i de 3:ne yiprofven utanför stadsdikets mynning öfverträffade i medeltal den i ytprofven vester om banken med 112 proc. Orsaken till den större halten organiska ämnen på vattneis yta kan, enligt gjorda observationer, härledas från strömmens och ieyanerhet vindens verkan på ett orenare ytvatten, och vid en qvantitativ beräkning af det inflytande gom dymedelst skulle kunna tillerkännas dikesutflödet, har prof. E. funnit, att de organiska ämnena skulle under ett års tid rtiga från 20,5 till 271 och att Årstavikens vatten således inom några få är skulle blifva fullkomligen oanvändbart, så framt icke några andra omständigheter verkade deremot. Observeras bör, att tab. 2 angifver resultaterna af en ny profserie af vattnet i Årstaviken, af Mälarvattnet (utanför Marieberg) och af Drefvikens vatten, hvilka alla prof togos den 29 och 30 April oeh den 1 Maj. Jemfördt med Mälarvattnet, företer Årstaviksvattnet, som man kunde vänta, något större mängd organiska ämnen. Hvad ammoniakhalten angår, kunde icke någon skilnad observeras mellan dessa vatten, men deremot innehöll Mälarvattnet långt mindre salpetersyra, en olikhet som härrör derat, att Mälaren från sitt vidsträckta vattenområde hufvudsakligen underhälles af meteorvatten, då deremot Årstaviken är relativt rikare på källsprång. Mineralbeståndsdelarnes märgd i denna senar2 var något. större än i den förra, till följd af den ännu qvarvarande koksalthalten efter uppsjö. Som man finner af tab. 2, så visar relativa mängden organiska ämnen i de vattenprof, som heatats i den del af Årstaviken, der afloppstrumman utmynnar och på 50 fots afstånd derifrån, hvilken högst betydlig inverkan vattnet erfar af densamma. Detta vattenprof hade också en märkbar lukt af ruttnande ämnen, då deremot de andra vattenprofven från Årstaviken såväl vid detta som vid föregående tiiltällen varit fullkomligt luktfria. Beträffande Drefvikens vatten, befanns den relativa mängden organisk substans betydligt större än i Årstavikens vatten. såväl vid beräkningen efter syreförbrukning (261 och 22,3 respektive) som att döma af glödniogsförlusten. Endast i ett afseende visade Drefviksvattnet en framstående renbet, nemligen hvad angick koksaltsmängden, som var nära 5 gånger mindre än i Årstaviken och 4 gånger mindre än i Mälaren. Halten af ammoniak var för Drefviken ungefär densamma som för Arstaviken, hvaremot den förra innehöll mycket mindre salpetersyra, hvilket tyckes antyda att Dretviken icke är till den grad som Årstaviken en källsjö. Vattnen både från Drefviken, Årstaviken och Mälaren voro, nyss hemtade, oklara till följd af uppslammadt sediment. Alla afsatte efter någon tids förlopp en fällnig på botten i kärlet, hvilken för Arstaviksvattnet var några gånger större än för de andra, minst för Mälarvattnet. Sedimenterna hade en ljust gröngul färg och visade under mikroskopet dels orediga massor af kornigt klorofyllartadt utseende, dels åt skilliga lägre växtformer, företrädesvis diatomac6er och infusionsdjur af diverse slag. Mälarvatinets sediment syntes vara det fattigaste på dylika lägre organismer. Till färgen visade vattnen, sedan de genom filtrering eller hvila blifvit klarade, en märkbar skilnad. Då de jemfördes med vattenledningsvattnet, blef deras ordning sinsemellan följande: 1) Vattenledningsvatten. 2) Mälarvatten. 3) Årstaviksvatten. 4) Dretviksvatten. Vid behandling med lika mängd djurkol visade sig Drefviksvattnet vara svårast att affärga. Hufvudfärgen hos 1) 2) och 3) var onlerön: den i hrunt stötande färpnvansen