FÅNGENSKAP. ROMAN I TVÅ DELAR AF OUIDA. FRÅN ENGELSKAN ÖFVERSATT AF O. OC. TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Adiea au lecteur! Mina berättelse är slut. Den företer intet särdeles ovanligt; fastän händelser och förhållanden kanske äro målade med bred pensel och i bjerta färger, så framställa de dock ingenting annat än tvenne män, hvilka ehuru af olika skaplynnen genom samma öfverilning och dårskap — ett tidigt äkten. skap — bringades till samma ånger och olycka. Som läsaren finner, begagnade de utan tvekan och dröjsmål sin frihet blott till att ånyo biada sig, men ack! huru vidt skilda äro ej den utvecklade, bepröfvade och erfarne mannens mogna och fasta känslor, emot ynglingens uppflammande och förnuftslösa. Den bojan blir i ungdomen källan till tusende bekymmer, men pålagd vid en mera framskriden ålder, då känslan går hand i hand med förståndet, blir den det ljufvaste af alla band. Med all min vördnad för ett lyckligt äktenskap, säger jag dock icke: gack du och gör sammaledes, utan käre läsare! är du fri, så förblif det. Ibland dödsannonserna i Times läste jag häromdagen: Död i Paris: Grefvinnan Sara Fantyre, nittosju år gammal, Så har hon då ändtligen gltt dit, der slughet och list, smink och spelknep icke längre gagna henne. Hon dog som hon lefvat, sittande vid spel. bordet, coifferad och utstyrd, insvept i sin dyrbara, smutsiga spetsmantilj, med George ) So A. B. v:r 28—83, 95, 97—164, 166, 109, 111, 112, 114—121, 123—126, 128, 129, 181. 188, 135—158, 160—162, 165—173.