Aftonbladet – 31 juli 1874, sida 2

STOCKHOLM den 31 Juli. Som bekant inzebar engelska utrikesministern lord Derbys svar på lord Russells interpellation, att icke från Spaniens sida blifvit gjordt något meddelande till England med anledning af det understöd, Frankrike skulle hafva gifvit carlistsrne, Detta beder i verkligheten, att hittills icke framkommit det mingta, gom kan gifva en hållpunkt för ett någorlunda säkert bedömande af denna fråga. Beskyllningar ha blifvit gjorda från den ena sidan och dessa beskyllningars sanning förnekas på det bestämdaste från motsatta sidan. DE man vet, att de olika tidningskorrespondenterne, hvilka framkomma med påstienden i den ena eller andra riktnicgen, alltid i högre eller minåre grad läta påverka sig af sympatior för endera parten, så är det i hvarje fall svårt att komma till en bestämd öfvertygelse, huruvida franska regeringen verkligen sett igenom fingrarne med det understöd, som gafs carlisterne vid gränsen, och om detta understöd sträckt sig längre än till gådana små privata handräcknisgar, som en regering äfven med bästa vilja icke Ean förhindra. Ett är säkert och det är, att de europeiska makterna måste hafva helt andra pätagliga fakta att åberopa, innan det kan bli fråga om att framställa en beskyllning mot Frankrike för neutralitetsbrott; och med anledning deraf skrida till er intervention. Den franska pressen afvisar med allvar och värdighet den tyska pressens insinuationer och betecknar dem som ett försök att åstadkomma splittring mellan Frankrike och Spanien. I en skenbarligen officiös artikel förklarar Soir, att de franska embetsmännen i departementet Bassezs Pyren6ees, som en der anställd undersökning visat, icke gjort sig skyldiga till understöd af carlisterne, derigenom, att vapen och materiel tillförts dem. Det tillägges, att tillförseln egt rum på det neutrala flodomrädet vid Biadossa, utan att någonstädes hafva berört det franska territoriet. I Moniteur säges, att Frankrike är bedröfvadt öfver tillståndet i Spanien, men att det ser sig ur stånd att intervenera. Desz uppgift är att bevaka sina gränser, hvilket det också omsorgsfullt gjort alltsedan krigets början, Det är helt säkert, att de vapen och den materiel, som blifvit tillförda carlisterne, icke kommit från Frankrike, lika litet som att do blifvit förda till Spanien på franska fartyg. Om Frankrike lemnat kanoner, skulle Bilbao ha blifvit eröfradt af don Carlos. Frankrike önskar lifligt, att inbördeskriget i Spanien skall sluta, ty det erfar allt för mycket dess skadliga verkningar. Moniieur tadlar slutligen de preussiska tidningarnas uppträdande och ser deruti blott ett planmessigt försök att störa det goda förhållandet mellan Frankrike och Spanien, sedan ett dylikt försök med afseende på Italien misslyckats. Det båtar till ingenting, att de tyska tidningarna ha skrufvat upp sig till en hög grad af raseri öfver dessa förklaringar och beteckna dem som de oförskämdaste yttringar af jegnitiem; ty tills vidare måste frausmännens nej anses lika godt som tyskarnes ja, och de franska tidningarnas förklaringar stå dessutom i god öfverensstämmelse med förre engelske utrikesministern lord Granvilles förklaring, att så länge han beklädde sitt embete, hade han icke mottagit något meddelande, hvaraf framgick, att Frankrike gjort sig skyldigt till något, som med rätta kunde betraktas som neutralitetsbrott. En utländsk tidning yttrar om den tyska pressens hållning i denna sak: Saken är, att Tyskland vill komma åt Frankrike, det vill bringa Frankrike i diplomatiska förvecklingar och om möjligt isolera det och väcka misstämning mot det hos de öfriga folken, Derför gör man också bäst uti, att mottaga de tyska underrättelserna om hvad som sker vid spansk-franska gränsen med varsamhet. Det är nu andra gången efter fredens afslutande som Tyskland sälunda försökt kasta sig öfver Frankrike. Första gången var det de franska biskoparnes herdabref, som gäfvo Tyskland en förevändning att på ett förnärmande sätt blanda sig i Frankrikes inre angelägenheter. Den franska regeringenz klokhet och försigtighet i denna fråga kommo då Tysklands försök att åvägabringa en konflikt på skam. Nu är det en internationel fråga, som skall inleda ett diplomatiskt fälttåg, men efter alla kännetecken att döma kommer icke heller nu Tyskland att lyekas. Lord Derbys ord äro i detta hänseende tillräckligt tydliga. I Holland har i några veckor varit rådande en permanest ministerkris, derigenom att censusfrågan störtat Transea van der Pauttes kabinett. Denna fråga har länge sysselsatt politiska kretsar i Holland och leder sitt ursprung från det konservativa partiet. Ministåren hade i kammaren inlemnat ett förslag, som ganska betydligt nedsatte census; men detta uppväckte vensterns harm. Den fruktade nemligen, att den skulle komma att förlora majoriteten. i kammaren, om valrätten icke utsslutande förblef i händerna på de högre beskattade och egendomsegande klasserna. En mindre nedsättning i de allra högsta censussatserna förekom dem dock ej så farlig och man lyckades förmå