Aftonbladet – 30 juli 1874, sida 3

från hvarje gren qvittrade fåglarne sins glädjehymner och allt i naturen fröjdade sig och njöt. Ensam vid ett öppet fönstel satt en ung qvinna med hufvudet tankfull lutadt i handen — hon var mycket blek och de sköna ögonen blickade utan må framför sig; öfver hennes läppar gingo i en sakta hviskniog, dessa ord: jag skall evigt blifva dig trogen; der du går, dit vill jag följa, och fastän mennviskorna smäda oss. dyrka vi dock samma Gud, som i nåd skall se ned till oss. Några klara perlor föllo ned på hennes lilla, hvita hand; allt var så tyst, så stilla; då och då flög en liten fågel förbi hennes fönster oeh en fjäril glömde sig qvarihennes ljusa lockar; hon försjönk i det ljufva vemod, som alstras af en kärlek sådan som hennes. Plötsligt uppfångade. hennes fina hörsel ljudet af steg — hon återhöll andedrägten och lyssnade, såsom pudeln på sin herres gång. Med ett gladt utrop sprang hon upp och ilade med antilopens gratie honom till mötes, slog sina armar omkring hans hals och bringade honom sin hängifna kärleks helsning. Länge, länge höll han henne sluten till sitt hjerta, innan han fann ord att meddela henne den sällhet, hvaraf hela hans varelse var genomträngd; han smög sitt hufvud intill hennes och med en röst som darrade at glädje, sade han: Du skall blifva min hustru — låtom 0ss tacka Gud — jag är frils Dagen sänktes — kyrkklockorna ringde till aftoNbön; vestanvinden dansade omkring liljornas kalkar och förde vida med sig deras milda. doft; biet lullade sig sjelf till sömns vid rosens barm och den nedgående solens: strålar förlänade Almas lockar en