Aftonbladet – 29 juli 1874, sida 3

2 denna snart utblommade ros, hvars alla hvassa törnen, ehuru omsorgsfullt dolda, förr eller senare af alla måste märkas. Mätt på Morehamptons äckliga smicker, reste Trefusis sig långsamt från sin plats; grefven lade den dyrbara spetskappan ömt öfver hennes axlar och de stodo just i begrepp att lemna trädgården för att ansluta sig till det öfriga sällskapet, då Raymond framträdde. Måhända har Nemesis vågon gång uppenbarat sig i en stätligare gestalt, men säkerligen aldrig till sin verkan mera häpnadsväckande. Trefusis ryckte till som om hon trampat på en orm; all lifsfärg lemnade hennes äppar, från kinderna. kunde den ej fly: hon började nervöst prata och skratta med grefven, allt urder det ögonen sköte blixtar af karm. Med ett oefterhärmligt, försmädlgtäloje aftog Raymond artigt hatten och. sade: Jag ber om ursäkt, mylord; men tillf mig nu att sjelf föra min hustru in isar longen. Morebamptens utseende vitnade om wge ken bestörtning, han stack ifrigt lorgvpetten i ögat och stirrade på Raymond utan att säga ett ord. De öfriga gästerpa slöto sig yfikna i en krets omkring hufvudpersonerna i denna intressanta scen. Blodet flammade vid tinningarna och färgade Trefnusis ansigte skarlakansrödt, och tigrinnans vildhet talade ur hennes blickar; hon hängde sig vid grefvens arm, och alltid tillreds med. en lögn, sade hon: sMylord! Jag känner den der stactarg karlen mycket väl; det är en obotligt vansinnig, men för öfrigt oskadlig och besked. lig menniska. Hans: egentliga galenskap bestär uti, att ban tror hvarje gvinna, hanser och beundrar, vara hans hustru, som rymt ifrån bonom och genom sin otrohet gjort honom rubbad. Han har aldrig, som. jag hört, nuppträdt på något sätt våldsamt; men jag ber: lät edra tjenare likväl föra honom härifrån, hans åsyn är mig så -— : Y ror