Aftonbladet – 29 juli 1874, sida 2

Tidningsöfversigt. N. Dagl. Allehanda egnar i går några betraktelser ät frågan om arbetsinställelser, dem tidningen betecknar såsom ett ondt, hvilket på senare tider allt oftare och med allt starkare verkningar uppträdt inom samhället. Tidningen anmärker, att några större skador genom arbetsinställelser hittills inom vårt land ej inträffat; men tilllägger, att dessa inställelser dock äro på god väg att äfven hos oss öfvergk till en samhällskräfta, medförande ej blott tillfälliga och ekonomiska olägenheter, utan äfven moraliska och sociala sjukdomar. Dagl. Allehanda medgifver att det skulle vara ett förnärmande af den enskilda friheten att neka arbetstagaren att uppböra med sitt arbete, då han ej längre finner det tillräckligt betaldt, likasom att söka tvinga arbetsgifvaren att fortfarande lemna arbetsförtjenst, då han finner arbetets afkastning ej längre för honom medföra den behållning, som en kapitalist eller arbetsgifvare bör kunna påräkna såsom ersättning för risk, arbete och nedlagda kapital; men anser sig emellertid böra framhålla vigten deraf, att de lagstiftningens bud, som äro egnade förebygga det de, som frivilligt besluta sig för en arbetsinställelse, genom våldsamheter tvinga andra att deltaga i densamma. Hvad Dagl. Allehanda yttrar i detta afseende öfverensstämmer i allo med de åsigter vi haft anledning att i detta ämne mer än en gång uttala, och synes oss förtjena att uppmärksammas och behjertas. Tidningen yttrar: Denna lag är så vig ig för samhällets bestånd och trefnad, att det skulle vara en stor olycka, om den samma råkade i flömska eller dess tilllämpande vid tillfällen behof försummades; och de symptom till en sådan glömska eller underlåten lagtillämpning, som vi allt emellanåt tyckt oss varseblifva, hafva framkallat dessa raer. 15 kap. 2 ? strafflagen stadgar: Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af af sin rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta: straffes högst med straffarbete i två år, i de fall der gerningen ej med svårare straff särskildt belagd är. Detta straff synes tillräckligt allvarsamt för att afskräcka från ingrepp i den enskilda frihet, detta lagrum är afsedt att skydda. Men har denna lag äfven blifvit tillämpad och verkat till sitt ändamål? Vi nödgas nekande besvara denna fråga. Under de senare åren hafva allt emellanåt arbetsinställelser inträffat, mest i. Stockholm, men äfven i landsorten, och vid de flesta af dessa har laglighetens gräns blifvit öfverskriden. Vid brädgårdsarbetarnes, byggnadsarbetarnes, bageriarbetarnes och målarearbetarnes arbetsinställelser här i Stockholm hafva dessa ej nöjt sig med biståndet af sina lika sinnade kamrater, utan de hafva inträngt på brädgårdarne och i verkstäderna samt tvungit de stillsamme arbetarne -att förena sig med de oroliga och ofta fråntagit dem deras verl tyg. Ej länge sedan läste vi från Malmö, att den 29 sistlidne Maj arbetarne vid hamnbassinen derstädes inställt arbetet, och att, då en del arbetare ville fortfara med sin sysselsättning, sådant förhindrats af andra, som kullvräkte kärror och landgångar och med hotelser tvungo de betänksammare att deltaga i arbetsinställelsen. Deremot hafva vi aldrig försport, att näpot åtal följt på dessa våldsgerningar, än min re att de i lag stadgade straff blifvit derå tillämpade. Hvilken kan anledningen vara till detta ? idosättande af en vigtig lag främsta rummet torde härvid föreligga stadgandet i 24 ?af ofvan omförmälda kapitel af strafflagen, att brott mot 22 ? ej må åtalas af allmän åklagare, der ej målsegande det till sådant åtal angifver Vi tro visserligen denna inskränkning af åklagaremakten vara något lån; sträckt, ehuru erkännas måste, att månget fall af dylika tvister kan förekomma, der åklagarens mellankomst vore mindre på sin plats. Men ibland det stora antal arbetare, mot hvilka dylikt våld föröfvats, och de många arbetsgifvare, som härigenom blifvit lidande, borde dock åtminstone någon hafva funnit sig föranlåten att anmäla det till beifrande. Att så ej tyckes hafva skett måste härleda sig dels från obekantskap med lagens stadganden, dels af en moralisk feghet, som afhållit den enskilde från att blottställa sig för det obehag, som är förknippadt med angifvelse mot kamrater eller underfrdnade; och cv är sorgligt att se, att denna eghet så allmän, att intet enda derifrån finnes a Inför undantag: en om en sådan feghet kan synas förklarli; och ursäktlig, då den visar sig hos G den enskilde hvilken föredrar att underkasta sig obehagen af det öfvergångna tvånget framför den ovilja från lagbrytares sida, som en angifvelse till åtal kan framkalla, så är denna feghet deremot oursäktlig, då den spåras hos dem, som bevaka ett sam. hälles eller en allmän itne rätt, och vi kunna derför ej nog beteckna vi r förvåning deröfver, att man ej hört omtalas något åtal mot dem, som, på sätt uppgivet är, med våld hindrade arbetet å hamn ygenaden i Malmö. Vi anse det vara af så mycket större yi, t, att åtal för sådan förbrytelse varder anstäldt och allmänneligen bekant, som derigenom, medan ännu tid är, en damm torde kunna sättas mot sådana förgripelser, som mer än de flesta äro egnade att hindra samhällets utbildande i en frisinnad anda och att hos alla laglydig underhålla frakta för möjligheten, att i vårt på lag bygda tamhälle våldet och den råa kraften skol astra fflöst få framträda. Sådan är vådan för h : el ils let, om dylika olagligheter lemnas osten tage