a Ål om ett afl. tormakterna taget gemensamt steg. Den råga, som i detta fall skulle föreligga tilll. fgörande, vore den, huruvida den regering, om för närvarande existerar i Spanien, verkigen kan anses vara tillräckligt fast och tabil. Lord Granville tror, att det icke skulle ara oförenligt med neutrala makters värighet att adressera föreställningar till en npnan neutral och vänskaplig nation. Härmed slutade sammanträdet. Vid den stora bankett, som lordmayorn i sondon årligen brukar gifva för ministeens medlemmar, höll Disraeli ett tal, hvaruf vi återgifva det väsentligaste af de yttanden, i hvilka han vidrörde Europas poliiska situation och Englands förhållande till len samma. Jag kan icke säga, yttrade an, att den europsiska situationen är af ädan beskaffenhet, att någon kan betrakta len med belåterhet. Jag skulle gäcka både ;r och mig sjelf, om jag hängåfve mig åt omma fraser och om jag lyckönskade er ned anledning af det Ingn, som herrskar i undra länder. En hvar vet och en hvar nåste beklaga, att några al Europas fw försynen mest gynnade och genom sia irgamla civilisation mest namnkunniga län: ler befinna sig i ett tillstånd, som antin;en är anarkiskt eller gränsar nära till mnarkien; men jag kan försäkra er, att, så ängt min pefsonliga erfarenhet går tilloaka, icke funnits någon tid då hennes maestäts regering mottagit från alla nationer och stater så mänga vitnesbörd om vänskap och aktning, som England mottager i letta ögonblick. England utöfvar derför stt stort inflytande, och I kunnen vara öfvertygade om, att detta inflytande, så länge vi sitta i hennes majestäts råd, skall blifva atöfvadt i fredens intresse och till gagn för menskligheten. Men då jag säger detta, önskar jag dock icke, att I skolen tro, att vi vid hvarje tillfälle blott vilja bjuda dem, som söka vår vänskap eller åstunda förbund med oss, tomma ord. Det är ej vår mening, att vi gent emot Europa skulle vara ansvariga för många frågor, som kunna uppstå och hafva afgörande betydelse för verldens öde; men vi tro, att Englands inflytande under sakernas närvarande ställ ning icke blott kan bidraga till freden i allmänhet, utan äfven att de i sittinre skakade länderna kunna Ätervinna sitt gamla anseende. Det är vår öfvertygelse, att Englands inflytande skall vara i stånd att försona intressen, som nu genom sin inbördes strid tyckas förtära nägra af de skönaste länders kraft. Till slut försäkrade Disraeli församlingen om att han och hans kolleger alltid skulle bemöda sig att vara i jemnhöjd med situationen. Don Carlos har den 16 dennes utfärdat ett manifest till det spauska folket, i hvilket denne röfvarhöfding yttrar sig med en stortalighet och arrogans, som skulle ingifva afsky, om de kommo från en mindre buffaartad personlighet. Republique Francaise lemnar följande redogörelse för manifestet, en redogörelse sä qvick och dräpande att vi icke kunna motstå nöjet att återgifva densamma: Don Carlos manifest är ett dokument, som man kan omnämna i förbigående som en bit hvarjehanda, men som sannerligen är alltför vidlyftigt och alltför löjligt att förtjena återgifvas. Vi äro visserligen vana vid humbugg af furstar och pretendenter; men denna öfverskrider i sanning all höfva; det är icke tillåtet att vara till den grad grotesk. Aldrig har man sett uppblåstheten, inbilskheten, sjelfförgudningen utveckla sig och spänna ut sig till sådana proportioner. Hur är det möjligt, att man kan ha en så god tanke om sig sjelf, hur kan man inbilla sig att vara en så utomordentligt exceptionel vareise, ett nästan gudomligt väsende? Denna sällsporda fåfänga är en högst egendomlig åkomma, en speciel art af vanvett. Jag har dragit svärdet, säger han, till försvar för fäderneslandets ära, välgång och storhet.Jag har dragit svärdetär en trop, en oratorisk figur; ty han har icke hittills begagnat detta svärd. Sedervas förmildring och civilisationens framsteg hafva gjort att furstarne och framför allt pretendenterna hafva af lagt den barbariska plägseden att blottställa sina heliga personer för stålets bett, om de för öfrigt någonsin haft denna vana; de öfverlemna med nöje detta vulgära åliggande åt suppleanter; de läta representera sig. Rättens styrka, fortsätter han, har gifvit honom styrkans rätt; han befinner sig i spetsen för en ansenlig armå; hans hållning och hans frivilligas bajonetter tala högt nog; allt skall böja sig för honom; han har svurit att rädda Spanien eller dö. Att rädda Spanien betyder att herrska öfver det, i det man hopar åt sig en kopiös budget. Hvad beträffar uttrycket dö är det en ny retorisk figur; var viss att om affärerna trassla in sig, skall han bums hoppa öfver Pyreneerna; hvad som än händer, skall han dock alltid vara en far för sina undersåtar, det kan man vara lugn för. Han har sagt det och han upprepar det: han är alla spaniorers konung; lagen och traditionen hafva gjort honom till naturlig herre öfver andra menniskor. Och till på köpet citerar han kors och tvärs Christopher Columbus, Ximenes och Pelagius, och vi veta icke hvilka fler, likasom man icke riktiet vet hvarför han citerar dem. När han kufvat rebellerna och med rättvisanz svärd sönderslitit deras sjolfsvålds karta (det är friheten), skall han låta sina undersåtar frossa bland lycksalighetens rosor. Men hufvudsaken är att först stuka rebellerna, det vill säga den oerhördt öfvervä gande majoriteten i landet. Han skall vara den starka handen, som skall krossa alla hinder; han skall gå hand i hand med Jesu Kristi kyrka. Emellertid har han den god heten lofva, att icke skada köparne al kyrkogods, och han skall med Guds bistånd afhjelpå den finansiella krisen, ungefär gom man ästadkommer regn genom progesaioner. Nitälskande om sin suverära myndit har han dock den godheten orkänno ati folken ha rättiet oo orkänna, att phoe ---saet att bli hörda af sin ko --.ug OCh han skall understödja lydiga cortes. Ett mvcket märkliot fanaman är att In