mod cLL BeNarc tag, e5de Inga domvonstra: ticzer rum. De republikanska tidningarna påstå i sina kommentarier öfver församlingens beslut i torsdagsmötet att upplösningen icke länge kan förekommas. Bien Public, Thiers organ, förebrär församlingen att hon förspilt ett utmärkt tillfälle att inrista sitt namn i historien och att framför ett ärofullt besiut ha föredragit en bekännelse om vanmakt, likbetydande med sjelfmord. Hennes moraliska myndighet, tillägger den, är död, och ehuru församlingen vägrat att sanktionera republiken som ett faktum, kan den dock icke omintetgöra den. Dä republiken triaumferar, skola sannolikt dess närvarande motståndare erbjuda den sina tjenster, men landet skall hänvisa dem till privatlifvets nöjen, hvilka de aldrig bort öfvergifva! Gambettas tidning Republique francaise ogillar den oförskämda air af parlamentarisk grand seigneur, med hvilken hertigen af Broglie behandlade republiken och anser det mer än tvifvelaktigt, efter general de Cisseys tal, huruvida marskalken skulle bli nöjd med den anspråkslösa ställningen af en konung Leopold eller en drottning Victoria. Den misstänker, att han begär maktens verklighet lika väl som dess sken. Majo riteten af tjugonio röster mot upplösningen, ehuru tillräcklig att förekomma församlin gens omedelbara död, skall dock icke länge kunna hålla den vid lif. Den orleanistiska Journal de Paris fröjdar sig öfver den konservativa majoritetens återupprättande, och anser det för oförnuftigt af venstern, att om republiken, såsom den påstår, faktiskt existerar, vilja tvinga sina motståndare att uttala ett ord, som de afsky. Den legiti mistiska Union anser att voteringen icke varit afgörande; likasom i Malplaquet-slaget beror allt på nästa rörelse. Den bona partistiska Pays förklarar, att republiken kommit under horizonten och yrkar att en minister bildas, som riktigt representerar de olika fraktionerna af majoriteten. Den framhåller hertigen af Broglie som stundens man och säger att hans hat till republiken uppväger bonapartisternes berättigade klagomål mot honom. Castellanes förslag om församlingen ajour) nering behandlades i fredags. Debatten,! ehuru rätt läng, utmärkte sig icke genom j: något mer framstående anförande. En rolig episod i de temligen tråkiga talen var, då den åldrige Changarnier, skrufvande upp sig till ett slags poetisk vältalighet, i glödande färger skildrade den odrägliga hettan och uppmanade församlingens ledamöter att hvila ut på de skuggrika stränderna af skogomklädda floder. Uppmanisgen är så mycket lustigare som man vet, att generalen kommer att begagna ferierna för att med en activit devorante söka genomföra fusionen. Slutligen uppsteg inrikesministern Chabaud-Latour i tribunen för att förklara regeringens åsigt. Man hade, sade han, upphört att hoppas eller önska Jen omedelbar votering om de lagar, hvilka äro oundgängliga för att gifva marskalken den myndighet, som är nödvändig för utöfl vandet af hans funktioner. Komitens president bade just nu framlagt vallagsförslaget och hade yttrat en förhoppning, att lagförslaget om första kammaren skulle framläggas vid slutet af nästa vecka. Det är tillfredsställande både för landet och regeringen att komiten sålunda handlat i öfverensstämmelse med marskalkens i budskapet J uttryckta önskan. Som åtskilliga framIstående medlemmar temellertid uttryckt, latt församlingen behöfde hvila, ville regeringen gå in på att diskussionen af dessa lagförslag uppskjöts till efter ferierna. Med 1395 röster mot 308 beslöt derefter församIlingen att skyndsam behandling skulle tillerkännas motionen om församlingens ajournering till den 5 Januari 1875. I engelska öfverhusets sammanträde den 24 dennes begärde lord Russell att få fråga statssekreteraren för utrikesärendena om en undersökning egt rum angående det föregifna understöd, som franska myndigheter skulle gifva carlisterne och om anmärkningar rörande detta förhållande blifvit af H. M:ts regering framstälda hos den franska regeringen. Man torde icke glömma, anmärkte den ädle lorden, att år 1834 afslöts lett fördrag mellan England, Frankrike, Spanien och Portugal i syfte att jaga carlisterne från Spaniens jord. Den ädle lort dens mening vore icke att uppmana den engelska regeringen att nu försöka något dylikt, men han skulle önska, att då spa nien har en regering af samma slag som den i Frankrike, borde man icke dröja en enda dag att erkänna den spanska regeringen. Det är en stor olycka för Spanien, att dess regering icke är erkänd och att en af dessa största ministrar, som blifvit sänd till England, icke der blifvit mottagen. Talaren ville dock icke vara alltför envis i tl denna punkt; men hvad han tror sig särskildt böra framhålla är att, enligt rykten, som nyligen voro gängse, skulle Frankrike icke blott ha vägrat att erkänna den beI stående spanska regeringen och afhållit sig ; från att handla mot den som vän, utan att den derjemte skulle ha intervenerat på ett sätt som strider mot vänskapliga förhållanden. Man påstår, att carlisterne, då de komma öfver gränsen, i stället för att visas tillbaka, erhålla pass såsom personer med uppdrag af don Carlos eller någon annan , I carlistehef och att de i denna egenskap erhålla tillätelse att vistas på franskt område. Man har vidare påstått, att en officer med generals rang erhållit rättighet att genomresa Frankrike för att organisera en upprorsarm mot Spaniens konstitu;lerade regering. Den ädle lorden ville veta, om dessa förhållanden voro sanna, Utrikesministern lord Derby svarade, att Spanien hvarken gjort någon framställning ,leller klagomål hos England om bistånd af Frankrike åt carlisterne. Han tror att en i skriftvexling egt rum i detta ämne mellan anien och Frankrike, men har icke erhblvd någon bestämd underrättelse i detta hän seende. Då Spanien icke begärt Englands intervention, hade icke lord Derby ansett 1lsig böra erbjuda denna intervention, som I sannolikt skulle ha gjort mer godt än ondt. lOm Esagland gjort Frankrike föreställninI ear. utan att ha blifvit uppmane2t Jävel I mn a