Aftonbladet – 27 juli 1874, sida 3

En sådan kärlek förenar oks med ett fastare och heligare band än mensklig makt någonsin skapat. Hon är inte min hustru! Förnuft, rättvisa och känslor skilde mig från henne redan vid altarets fot och jag erkänner i henne intet annat än min bittraste fiende. Från denna stund förnekar jag henne som min maka och jag återfordrar min arfsrätt till frid och lycka. Fåglarna omkring oss bygga och bo i endrägt och ro samt prisa tillsammans sitt fria och sorglöra lif! Hvarföre skulle vi vara fråndömda deras förmåner? Skola vi älska blott för att lida, fästa våra hjertan vid hvarandra, blott för att sedan skoningslöst. ätskilja dem? Alma! Säkerligen är vår kärlek hög nog, att vi med den kunna trotsa verlden. Orden gingo nästan omedvetet öfver hans läppar — hela hennes varelse darrade i hans faran, stora tårar skymde hennes blick, rodnaden kom och gick på kinderna och i tankarnas labyrint egde hon ingen vägledande Ariadnetstråd; hon anade, men fattade ej till fullo hans mening — verlden skulle bele dem ! För två år sedan skulle hon ej hafva förstått denna innehållsrika, så mängens öde bestämmande fras. Hon skulle ej hafva vetat mera derom, än Mignon eller Haid6e; nu gissade hon dunkelt dess betydelse, att den man, som af en öfverilad handling blifvit straffad med lifslång olycka, skulle för sinenda, verkliga och sanna kärlek mötas af verldens smälek och hon skulle blifva offret på de menskliga förkastelsedomarnes bål — att hon för sin rena, trofästa känslag skull hade samhällets bannsträle att vänta och att ingen krets mera skulle stå benne öppen, dit hennes börd, uppfostran och tolligens förut gil vit bene fritt tilträde.