Aftonbladet – 27 juli 1874, sida 3

öfvergötos af den fridfulla majnattens silfverskimmer. De höllo hvaraudras händer och blickade in i hvarandras ögon, men ingen af dem kunde tala. Stuandens betydelse låg tung och mörk öfver dsrss tankar; huru annorlunda tedde sig ej lifvet nu för deras sinnen? I hvilka tjocka moln var ej framtiden ingvept?... Efter långa minuters qvalfull tystnad sade han med bäfvande och bruten röst: Jag har syndat mycket inför Gud och dig och jag har sjunkit djupt. Hon svarade honom blott med en blick, uti hvilken han läste samma troket och kärlek som förr, Nu först såg han hvilket hjerta han vunnit och hvilken ädel själ, som med hans knutit sitt förbund för lifvet. Ärligt och öppet lade han det framfarna, alla fel, förvillelser och svagheter under hennes ögon. Han blottade för henne sin nyss öfvervunna brottsliga afsigt, huru han, med hennes bild för-sina ögon, bekämpat sig sjelf och nodgått den hemeka faran; han sade henne, att mörka tankar ibland kunde dyka upp på botten af hans hjerta; att hans natur ej var så ren och ädel gom hon trodde och att han i ännu många pröfoingar behöfde gofra sitt sinne, Han slatade gin samvetsgranna bikt med denna fråga: Kan du efter allt detta ännn älska mig? Hon höjde sitt genom månens belysning ytterstbleka ansigte och sade med oförliknelig ömhet: Jag skall älska dig så länge jag lefver, det är mitt oryggliga troslöfte. Tåt verlden fördöma dig, du skall i motgången bli mig dubbelt kär. Han slöt henne i sin fåmn och glädjens årar uppstego i bans ögon.