Aftonbladet – 27 juli 1874, sida 3

föga ordströmmen, Blodet sjöd i hans dror och alla hans känslor ropade efter hämnd för dessa skymfande uttryck om den dvinna han visste vara ren som nyfallen snö. BSista skymten af sans försvann, han hvarken visste eller brydde sig om hvad han gjorde i detta ögonblick; vreden hade nått sin höjdpunkt och han grep med tigerns raseri om bennes armar. Gifve Gud att du vore af mitt kön och att jag kunde för lifvet brännmärka dig med min hämd. Skada att! lagen är lika obeveklig i afseende på mord, som äktenskap! Du vore icke den första man, som dödade sin hustru för en annan qvinnas skull ... Hennes armar höllos som i jernstänger; för första gången slog henne med förfäran den tanken, att hon var i hans våld och att han nu kunde hämna årslånga lidanden och oförgätlig nesa. Hon kände hans häftighet och lejonstyrka och hon började darra för den storm, hon uppkallat öfver sig sjelt. Usla, nedriga varelse! fresta mig icke för hårdt, kom ihåg att ditt blod skulle återfalla på ditt eget hufvud. Hans hela, lidelsefallt framhviskade ord, ljödo hemska äfven i hans egna öron, hjernan greps af yrsel, träden blefvo som mörka, långa spökgestalter, för hans ögon flammade det som eldgnistor; och genom allt detta virrvarr, såg han sin hustrus furielika ansigte. De voro ensamma i den djupa, tysta hemlighetsfulla skogen; i denna aflägsna trakt kunde intet öga se, intet öra höra dem, ingen tunga förråda hvad som möjligen ; skulle, försiggå i detta aftonskymningeng unkel.