Aftonbladet – 24 juli 1874, sida 3

hon brast ut i en flod af helsobringande tårar; äfven ur hans ögon qvällde långsamt stora droppar, som glänste och försvunno i hennes gyllne hår. De greto båda, tyst och länge — det var en lisa för deras qvalda hjertan och förtviflans första bitterhet liksom sinade bort i detta smärtans obetvingeliga utbrott. Sakta höjde hon sitt ljusa hufvud och Kal en blick, så glimmande och klar, frågade on: Du älskar henne inte? Det kan du ej? Älska henne! Store Gud, det finnes ej ord att beskrifva huru jag föraktar henne, och huru jag, alltsedan den stund hon stal mitt namn, afskytt blotta tanken på henne. Mitt hat för henne kan i styrka blott jemföras med min kärlek för dig — större kan det ej vara. Och likväl — är hon din hustru! O, Gud, haf förbarmande med oss! Huru mycket hellre hade jag ej legat i min graf, än att nu lefva i medvetandet om att jag genom mina sjeltviska känslor bringat denna sorg öfver ditt sköna hufvud. Du kan förlåta, men icke älska mig, sedan du nu vet att jag bedragit dig. Vidinsigten om mitt förräderi måste din kärlek slockna. Himlen vet att jag likväl inte menat något ondt; mina beräkningar hafva aldrig varit låga, och jag anade inte sjelf min djupa böjelse, förrän samma dag jag förrådde den. Samvetets betänkligheter hafva blifvit öfverröstade af hjertats sirenspråk och jag har undfallit för en svaghet, som jag ej ens kan begära din förlåtelse för — jag har sjunkit för mycket i din aktning, att jag längre vågar hoppas få behålla din kärlek (Forts.)