Aftonbladet – 24 juli 1874, sida 3

sålunda den outsägligt qvalfulla blick, som han ej uthärdade att se fästad på sig. Gud förlåte mig, det är sanning. Med ett doft verop, som genljöd genon skogens stillhet böjde hon sig för det dråp slag, den älskades hand tilldelat henne Hon brast ej ut i gråt, som de flesta qvin nor skulle hafva gjort — först rusade blo det till hennes ansigte, försvann sedan liks hastigt och efterträddes af en likblekhet jemförlig blott med hans. Hon tryckte båda händerna mot hjertat, drog med synbal smärta efter andan och såg upp på honom med en blick, sådan som pudeln under döds kampen fäster på gin husbonde — en blick. hvilken innefattar den trohet och hängifven het, som öfverlefyva och förlåta dödsstöten De första minuterna af hennes sanslöshe uppväckte en onämnbar fruktan inom honom; i vanvettig ångest ropade han hennes namn, höljde de bleka läpparne med kyssar ock bedyrade henne vid allt heligt i him mel och på jord att ingen man någonsin äl skat sin hustru högre och trofastare än han henne — att han hatade den qvinna, som bar hans namn, och att han flytt ifrån henne samma ögonblick de voro vigda. han kallade den afsvimnade vid tusen de ömmaste smeknamn, svor att aldrig så länge han lefde lemna henne, anropade henne att, om hon någonsin hållit honom kär, se på honom och säga att hon förlät, Alla hennes lemmar darrade, som under de häftigaste kroppsliga plågor; hon stig upp som efter en bedöfning, smög sitt hufvud närmare intill hang bröst och hviskade knappast hörbart: Förlåta! Hvad skulle jag inte kunna förlåta dig Då strömwade de yr sin förlamning återväckta känslorna öfver sina bräddar, och