Aftonbladet – 24 juli 1874, sida 3

Hans hjerta krympte af smärta, hennes ord glödde som brinnande kol på hans hufvud, men tvånget att vända hennes hängifna förtroende i hopplös visshet stod alltjemt lika oafvisligt framför honom. Bestört och förfärad försökte hon utforska hans tankar, men han vände sig bort från den frågande blicken och hon såg blott bur de mörka ådrorna svällde vid hans tinningar. Hvad har jag sagt — hvad har jag gjort? utropade hon ängsligt. Tala till mig, svara mig för Guds skull! Han kunde icke — svaret grodde fast vid läpparne och tungan nekade honom sin tjenst. Hans bortvänrda ansigte och envisa tystnad ökade hennes själsspänning. Hvad har jag sagt, som sårat dig — jag, som ville gifva mitt lif, om jag dermed kunde bespara dig den minsta smärta. Han slöt henne i sina armar och kände sig nära att qväfvas, då dessa ord med öfvernaturlig ansträngning framstammades: Min öfver allt på jorden älskade! Tala ej så mildt till mig! Hata mig! Fördöm mig! Den qvinna, som kom till dig — är min hustru. Hemlighoten var yppad. sanningen i hela sin nakenhet blottad! Hon såg på honom, ögonen vidöppnades, långsamt bleknade kindens rodnad bort och hon tycktes förgäfves bemöda sig att tala. Hon förstod honom ej, skakade på hufvudet, drog munnen till ett matt leende och mumlade slutligen mekaniskt: Din hustru — din hustru! Du skämtar och vill endast pröfva mig — det är ej sant! Han tryckte benne våldsamt till sitt hörbart pande bjerta, öfverhölfde hennes nedlutade hufvud med kyssar och undvek